NY BLOGG

HELENSJOBERG


Lägger ner bloggandet

pågrund av bristande intresse. allt handlar om samma skit. alla tankar riktas åter bara åt ett håll. och jag kan inte glömma, jag kan inte bara förtränga. jag skall gå vidare - jag lovar. jag skall bara misslyckas igen ... igen ... & igen först.

GAME OVER
Fuckers

Oändlig trötthet

Jag har faktiskt kämpat för att komma dit jag står idag - tro det eller ej. Jag är fortfarande ingen, men jag är i alla fall och det var mer än jag och säkert andra trodde. Nu står jag och trampar i samma steg. Skillnaden är att det inte stör längre eftersom jag vet att det blir förändring, till det bättre, inom en snar framtid. För tillfället är det extremt mycket för mitt normalt (förr onormalt) svaga psyke och min kropp tar ut sig genom panikångest. Jag har bara sovit idag och varit en sväng på vårdcentralen. Den ihängande tröttheten som aldrig släpper får mig att tvivla på hälsan - som sanningsenligt inte heller är den bästa just nu. Men det är väl inte konstigt att energin sviker när snabbmakaroner är lyx och ciggen får ersätta det dagliga intaget av vitaminer. För en missbrukare prioriterar alltid på sitt egna idiotiska sätt, oavsett var det är, oavsett hur lite pengar det finns. Har jag inte rätt?


Besviken på mig själv. Jag borde klara av mer press, jag borde stå pall för mer än det här. Jag är realistisk och vet att jag har det bra - oturligt nog är stress väldigt lättframkallat och otroligt svårt att styra innan man lär sig. När man väl har lärt sig tackla livet ligger man i graven och har ingen som helst nytta av lärdomen. Optimist? Jag försöker!

Jag har nu lärt mig att stå upp i motvind, men istället har jag ingen aning om hur man klarar upp det när det slutat blåsa och här står jag nu med problemet kvar. Man lär medans man lever, men det är ju nu jag behöver sitta med facit - inte om tio år. Helvete! Varje gång någonting äntligen håller på att ordna upp sig sviker jag mig själv, precis som att punktera en ballong, faller jag handlöst utan att egentligen förstå varför. När lösningen kommer släpper spänningen och jag får tackla all press som suttit inne länge på samma gång. Precis som en käftsmäll!

Jag är medveten om varför, det är inte lika skrämmande längre att må dåligt. Man måste acceptera & försöka förstå varför kroppen reagerar som den gör. Men här kan jag inte ligga, det blir absolut inte bättre ändå. Imorgon skall jag till jobbet sedan skall jag prioritera bland räkningar, redan göra slut på lönen för att sedan spara dem sista pengarna till mitt missbruk. Visst är vi människor patetiska. Vi är medvetna, men lever på ändå.

Tack & hej!


NYÅRSLÖFTEN

Godkväll nobody!

Jag har helt glömt bort att lova några nyårslöften, tyckte det var hög tid att därför skriva ner några & förklara varför. Har sovit dålig (och lite) två nätter i rad nu och känner mig mäktigt deprimerad. I vanlig ordning alltså - precis när det känns som allt kommer att ordna sig & bli bra kraschar man. Visst, jag är otroligt van och vet att det kommer att bli bättre. Men det är varje gång lika svårt att tro att någonting någonsin kommer att bli just det - bra, duligt alltså.'

1. Jag skall bli bättre på att behandla andra bra. Sluta dömma och förlåta.
jag måste sluta ha förutfattade meningar och ge alla en chans, det gör jag inte idag. gör någon någonting som jag tycker är rent av idiotiskt försvinner all min sympati för denne människa, totalt. sådan var jag aldrig förr. tvärtom - det var synd om allt och alla, om dem så varit elak mot mig. folk gör olika, det finns en anledning till allt och det måste jag lära mig acceptera. även om jag inte förstår den! att förlåta och gå vidare har alltid varit en svaghet hos mig. det finns fastnaglat i mig & jag ältarältarältar. en människa dör sakta när den väljer att leva i dåtid. LEV I NUET, TA STUNDEN FÖR VAD DEN ÄR. rycka på axlarna om något retar mig, ta inte ut aggressivitet eller ånger på någon annan/annat. ta vara på mina vänner.

2. Ta hand om mig själv
jag klagar ofta på att jag är missnöjd med det mesta. dåligt självförtroende, ingen kropp jag är nöjd över & lever absolut ingen hållbar vardag. jag måste ha rutin, jag orkar inte med en vardag som bara innebär stress och ånger. se till att träna bestämda dagar exempelvis, lägga extra tid i stallet dem dagar jag inte tränar. äta nyttigt och ofta så jag orkar med dagen. SOVA ORDENTLIGT! ta mig tid till saker, kvalitèstid. det bestraffar sig annars, jag lär få ett bakslag & bli helt socialt handikappad igen om jag inte gör något. sluta röka istället för att må dåligt efter varje cigg & vara rädd för cancer ex. sluta vara rädd.

3. Koncentrera mig på det jag gör, när jag gör det.
det snurrar tusen saker i skallen på mig ständigt, inte konstigt att jag aldrig känner mig engagerad eller inspirerad. när jag väl gör någonting är jag någon annanstans i huvudet. vara närvarande, vara positiv och ta vara på stunden. lära mig njuta. idag är allt stress, för innan jag är klar med första saken är jag redan på tredje i huvudet. jobbigt läge.

4. Låta dessa vara sista nödvändiga nyårslöften
det är lätt att lära, men att leva därefter är faktiskt inte alltid lika lätt. en sak i taget. jag måste hitta tillbaka. man får ingenting gratis här i världen & kanske är det så att jag måste anstränga mig fruktansvärt för att kunna motsvara vad jag var, men det kommer det helt klart vara värd. jag kommer att kunna njuta av livet på ett helt annat sätt.

jag känner att du tänker

Något har blivit galet i bloggen, eller så är det bara min dator. Eller båda?

Det har varit nyår & inledingsvis har det nya året börjat ganska bra. På nyårsafton var jag uppe hos min mamma efter en helt kanon trevlig middag hemma hos Lena. Jag somnade strax efter tolv eftersom jag fruktansvärt trött - som alltid nu för tiden. Istället för att oroa mig inser jag att det är väldigt normalt att efter så långa dagar vara mer eller mindre medvetslös. Det har visat sig att inspiration inte kommer förrän man letar efter den & det har jag varit tvungen till för att orka med dagarna.

För några dagar sedan var jag iväg med Penis och skaffade ett gymkort. Började med att simma konstant en halvtimme morgonen därefter, för att sedan gå vidare till snöskottning (ja, för hand!) och avsluta i stallet. Idag var jag iväg igen, denna gånge simmades det 45min & sedan blev det bastu. Därefter gått med Takira i DJUP SNÖ i 45min. Imorgon skall jag byta ut simningen mot gymmet, åter efter en jävla massa snöskottning & stall. Tar det på eftermiddagen för omväxlingens skull. Kanske kommer jag att trivas med min kropp i slutet av året & få tillbaka det livsviktiga självförtroendet jag hade för något år sedan.

Ekonomin är bara ett totalt kaos, trots detta lyckas jag behålla fokus. Jag blir varje dag mindre rädd för att dö & tror inte att allt som gör ont är livsfarligt för kroppen.  Helfestligt! Kan egentligebn bara hoppas att det håller i sig, att jag orkar hålla huvudet över ytan & inte ge upp halvvägs igen.


men jag hade önskat att du ville vara här & se min framgång
för det är tack vare dig som jag fortfarande står upp

Give me a break

jag förstår ingenting & jag har tappat räkningen på alla gånger jag frågat "vem är jag egentligen?" den senaste arbetsveckan. Jag jobbar stenhårt, kilona sticker iväg och ändå är jag inte nöjd. Jag älskar att arbeta, jag älskar den sjukt smärtade ryggvärken efter skottning & den sprängande träningsvärken i armarna (som gärna håller i sig tills det är dags för nästa muskel) efter isborrningen. Den dåliga ovanan av att hitta fel i det vackraste & mest perfekta håller i sig och jag kan fan inte lägga av att älta - och älta - och åter älta.

Och i det eviga sökandet efter lycka har jag lyckats tappa bort mig själv. Ja igen. För det är väl egentligen inte när man söker som man finner? Man får oftast ingen medvind förrän man faktiskt gett upp och det är inte förrän man faktiskt gett upp som man kan komma till insikt - för att sedan kunna gå vidare. Om man vill gå vidare. Jag önskar att jag ibland kunde skåda mig själv utifrån någon annan och lära känna mig, precis som ni gör. Jag tror det hade varit nyttigt, tyvärr är det omöjligt. Men tja, det kommer väl med åldern. Egentligen är det väl en fråga endast jag kan svara på, det är ju mina val som gör mig till den individ jag är. Om jag hade förstått det hade jag mått mycket bättre och kunna agera på ett bättre sätt gentemot mina medmänniskor & kanske till och med fått svar på vem jag är - eftersom jag nu egentligen sitter med facit i hand. Det skall bara gå in ...

Idag står jag med en häst jag inte har energi till, med ett jobb jag inte glädjs av & i ett vägskäl där vägarna inte längre lockar eller finns kvar. Någonting i mitt bakhuvud påminner mig om att jag faktiskt varit en evig optimist & är noga med attt poängtera att det nog enbart är så att det är inställningen det är fel på. Och inspiration som annars är min specialitè? För i skrivande stund saknas inspiration helt, tyvärr.

Två saker i livet är nu riktigt bra, men jag är fortfarande inte nöjd.
Så nu till finalen - Får jag välja eller kommer livet att döda den "Helen" som gick vilse för ett tag sedan? Är detta kanske bara en omväg till mitt mål för att sedan kunna njuta maximalt & förstå lyckan i att må bra? Vill jag veta, bryr jag mig? Vem var jag nu?


Du är borta med vinden

men du har aldrig varit mer närvarande i min vardag.

Man vet inte vad man har förrän man förlorar det - livet tyckte det var lika bra att smälla till med fler förluster & jag inser nu vilken stark mening det faktiskt är. Det kanske rent av är så att jag behöver det här för att förstå, för att göra rätt nästa gång & se på välden med klara ögon. Det är ju trots allt så jag lärt mig det mesta av livet - genom motgång & aldrig av framgång.  Det enda jag verkligen hoppas nu är att jag skall kunna blicka tillbaka på det här förgångna året inom ganska snar framtid & le åt allting, istället för att sitta ihopkrypen i soffan om kvällarna i min egna jävla patetiska bubbla & vara rädd för att det aldrig någonsin kommer att kännas bättre.


Det var länge sedan jag gick på krigsstigen, just den där stigen som var gjord bara för mig och passade mig förträffligt. Där motgångar kallades utmaningar & misslyckande endast var en ursäkt för att få göra omöjliga saker möjliga. Livet var roligt & jag vaknade med ett pirr i magen. Oj - det känns inte ens som den här livstiden. Det gillar jag inte alls. Men av någon anledning är jag inte längre rädd, jag accepterar mitt tillstånd. Jag kan till & med förstå min kropp! För vem kan någonsin påstå att jag varit snäll emot den, att jag jobbat med den eller överhuvudtaget gjort något som faktiskt skulle gynna den.

Jag har fått ett jobb, grattis till min ena milstolpe. Tyvärr har jag inte varit glad. Istället blev jag överraskad av att hälsan svek i samma stund som jobbet skulle börja & akuten har varit mitt andra hem. Javisst - den där jag tagit för givet alldeles för länge. SMACK! Tack livet, jag tror att det räcker nu & att jag förstår. Chocken dröjer sig kvar & jag insr nog inte riktigt nu vad som händer. Skillnaden mellan då & nu är att jag vågar släppa taget, jag lyssnar på min kropp och försöker att lita på den. (Egentligen handlar det bara om att lita på sig själv - men tillit har ju som vi vet, aldrig varit min starka sida). När det här har sjunkit in skall jag ta körkort, orka ta hand om Takira bättre, kunna ge det jag vill till dem jag tycker om och gå in för att sluta stressa. Jag skall ha mer förståelse för folk, ha alldeles för stor medkänsla gentemot min medmänniska som jag hade innan det här & jag skall klara av att vara lyhört och kunna tackla dem reaktioner jag får av andra och mig själv. Jag skall ha bra kondition, vara nöjd över min kropp, jag skall ta mig tid till det jag behöver och lära mig av allt jag upplever. Men det bästa utav allt - jag skall kunna sätta mig i lugn och ro, med hög självkänsla trots tystnad & kunna njuta av vad jag är och vad livet ger. Det blir inte bättre än så här, älska eller hata det helt enkelt!

En sak vill jag inte vara sen med att påpeka! Jag har varit så otroligt rädd men inte drabbats av varken panikångerst eller panik. På något sätt har jag kommit en liten bit på vägen mot ett liv värd att kalla liv, ett liv som jag vill leva & gärna visar upp. Jag vill vara stolt över vad jag är & vad jag åstakommit, som jag alltid gjorde innan det här helvetet knackade på. Och på något sätt måste jag försöka se det så, att jag kommer att komma dit, oavsett om jag dör på kuppen. För ett dött liv i en levande kropp skulle likförbannat vara ett lik.


Överplanerad

Jag trodde att den här dagen skulle bli mycket bättre, men jag hade fel. Igen. Egentligen borde jag inte ens sitta här utan vara nere i verkstaden & försöka lista ut varför jag inte lyckas lägga en "rotsträng" rätt. Hade det varit en bra dag hade jag nog tyckt att det var roligt, men idag (liksom dem senaste dagarna) blir jag knäckt av ingenting & inspirationen flöder inte direkt. It sucks! Till råga på allt varnar dem för storm, med all rätt och det här vädret blåser bort den lilla gnutta motivation jag försöker bygga upp. Stackars mig. Nej, inte direkt. Jag har alldeles för mycket på programet för att överhuvudtaget lyckas få rätsida på mig själv just nu. Det dödar mig, jag dödar mig. Någonstans på vägen mot min personliga framgång lyckades jag sätta krokben för mig själv. Igen. Fan.

Den här veckan skulle ju vara en bra vecka? Om jag skall vara helt ärlig snurrar det bara i huvudet när jag tänker på vad som skall göras, vad som måste göras & vad jag faktiskt VILL göra. Det är inte ens nästan samma saker. Jag känner mig klämd, rövknullad & överkörd av ett tåg på samma gång. Livet gillar att peka finger åt mig. Som man bäddar får man ligga, det har du i alla fall lärt mig, livet. Kanske lär jag mig någon gång, det återstår att se. Det hade dock varit skönt med medvind om så bara för några sekunder. Imorgon skall den svarta faran kastreras. I övermorgon måste jag handla om hämta mina nya kläder, vilket borde vara kul Men icke! På fredag skall Takira flyttas för i helgen hinner jag inte alls med det. Samtidigt som jag försöker samla ork till allt det här upplever jag ett känslomässigt kaos & skall hinna med alla vardagssysslor på detta. Tvättkorgen morrar ju för fan åt mig! Fylla i tatueringen måste jag göra någon dag efter skolan också denna veckan. Stackars mig? Nej, livet är bara väldigt överväldigande ibland.


Så den här veckan skall jag skicka mig själv på kurs
till en kurs där det krävs engagemang & inspiration
vi kallar den livet

där skall jag försöka lära mig att forma min säng
precis som jag vill ha den
för imorse var bara en utav hundra gånger
som jag inte bäddade den överhuvudtaget

Tomgång

Jag hade önskat att man kunde säga upp gemenskapen med sig själv, men riktigt så enkelt är det inte tyvärr. Jag har blivit kung på att ignonera mina känslor dem senaste dagarna & det har resulterat i ett psyke som är i totalt obalans. Jag är inte känd för att vara någon som bråkar, men nu vill jag slita tag i första bästa & ge igen för allt. Mest för mig själv, men även för alla som gjort mig illa på något sätt. Det är någonting jag verkligen är bra på - att göra illa både mig själv & andra.

I helgen var vi i Vallåkra, jag & några vänner till mig. Det var så länge sen jag faktiskt tog mig tid till dem att jag nästan glömt av hur man beter sig. Kan man glömma av hur man är schysst? Tydligen. För jag gjorde nog inte mycket annat än klagade & hade någon uppfört sig som mig hade jag lappat på denne riktigt ordentligt. När man inte tål sig själv är det dags att förändra någonting, absolut.

Men just nu är jag trött, som vanligt. Jag är trött på att vara trött! Jag känner mig utsatt, just för att mina känslor tar över hand & kör över mig. Att trycka på off är ingen långvarig lösning, men det fungerar ikväll också. Nu väntar min häst på mig, jag har inte sett henne på två dagar & orkar inte se fram emot det heller. Det här med att ändra inställning går fan inget vidare.

jag kanske bara har en dålig dag
kanske helt enkelt en värdelös vecka
eller så är det här vad jag förtjänar




Ditt blod i mina ådror

Jag har väldigt mycket ouppklarade saker som jag måste se till att ta tag i. Jag har väntat för länge & dem har bevisat att dem vägrar att lämna både mitt samvete & hela den övriga tankeverksamheten. Den här veckan har jag börjat riktigt bra och jag skall göra allt i min makt för att den skall få fortsätta lika bra, jag behöver det. Kanske kan den här tjejen bli svetsare, kanske kan hon ta vara på det här livet & kanske kan hon till och med lära sig den hemska gas-skäraren (för man blir väl härdad efter varje gång man går i taket av rädsla när det smäller?). Känslan att inte kunna behärska någonting har jag lärt mig att hantera, det har jag faktiskt bevisat!

Nu till något helt annat. Jag har ganska svårt att fördjupa mig i ämnet, speciellt när xboxet står & pekar finger i bakgrunden och klockan påminner om min bästa kompis snooze. Jag vet inte riktigt om jag klarar av att skriva i klartext. Nej, det tänker jag fan inte göra! Det som skall göras kan faktiskt förstöra rätt mycket & även om man inte skall ha några förväntningar kan jag inte låta bli att se den eventuella postiva effekt det kan ha. För vad vore värre än att jag gick ner mig i något igen så hårt (tillbaka på ruta ett, Helen) och förlorade det jag nu lyckats jobba upp? Jag har inte mycket att välja på, jag kan inte fortsätta ha dåligt samvete. Det bästa jag kan göra för mig själv nu är att vänta mig just en nitlott, tyvärr fungerar det inte riktigt så. Vi människor är äckligt envetna och det bevisar vi för oss själva när vi åter spelar på hästar, köper triss eller whatever - det återkommer ändå till det eviga hoppet, det som egentligen bara förstör för oss. Ingen kan dock garantera att vi hade överlevt utan det. Låt mig nu satsa allt & håll istället tummarna för att jag står upp av egen vilja när ni ser mig igen.

Det är 10år sedan. Jag känner dig. Tanken att kunna passera oberört förbi dig vart som helst, utan någon som helst aning om att det är du, det skrämmer mig. För mig är du viktig, jag skulle kunna kasta bort väldigt mycket ifrån mitt inre för att ge dig den plats du vill ha. Du får ta den största hytten, men den är reserverad till absolut bara dig. Det är nu det börjar bli farligt. Risken att du & jag ligger på samma nivå är obefintlig (nej, jag lever nog fan på hoppet). Du är en utav dem få jag skulle förlåta för allt. Oavsett om du bara svikit, om du aldrig har saknat mig och aldrig ägnat mig ens en tanke. Det spelar ingen roll, jag bara blinkar bort det & hittar på ursäkten du egentligen borde kommit med själv. Problemet är att du aldrig hade någon. Nu, efter 10 år, utan att varken sett eller hört dig. Nu är jag så beredd & mogen man kan bli för en sak, nu tänker jag fanimej ta mitt ansvar över den här relationen i alla fall & bevisa att det du lämnade efter dig faktiskt är något du kan (läs skall) vara stolt över.

Så jag kanske inte ringer ikväll, pappa
men jag lovar att höra av mig till dig under morgondagen
& det kan du lita på
för är det någonting jag inte fått av dig
så är det att kunna hålla det jag lovar

Det egna ansvaret

Jag har åter fått se resultatet av oansvarigt agerande. Jag förstår nu att allt jag väljer att inte göra, det kommer att påverka er, mina vänner. Det är mitt liv det handlar om, jag har bara inte velat hålla i trådarna eller inse att det faktiskt ligger i mina händer - jag har rymt ifrån det enda jag i grunden verkligen ansvarar för & har trott att jag kommer stå i skuld till er, för alltid. Det kanske helt enkelt är en mognadsfråga, för även om jag alltid hävdat att jag är mogen har jag aldrig riktigt kunnat stå till svars gentemot mitt eget agerande. Saker har hänt. Jag har låtit saker ske. Livet har gått sin egen väg. Men på något sätt har jag lyckats skapa ett fokus i kaoset, hittat en koncentrationsgrad jag inte visste att jag hade. Jag har slagit in alla oöppnade dörrar i mitt inre & rannsakat mig själv för att inte tappa taget och göra en "favorit i repris". Hade du känt mig lite bättre hade du vetat att det inte ligger i min natur, jag ger upp & skyller på rädslan. Hela mitt tidigare liv är uppfyllt av oklara saker, ett oengagemang som jag idag förstår - enbart handlar om ett omoget & oansvarsfullt beteende. För mig har ansvarsfull precis fått en ny innebörd. Ansvar över sitt eget liv är att skapa vägar som du vill gå (& följa dem) istället för att irra runt vilse trots att du inte behöver. Ansvar är engagemang, absolut. Ansvar är vuxet. Vissa blir tyvärr aldrig något i närheten, personligen tror jag det tyder på oengagemang - som i detta fall är oansvar. Välj själva. Nu är det dags att växa upp, varesig man vill eller inte.

Du har varit en väckarklocka älskling

 Nu tänker jag ta mig tid att be om ursäkt till er alla det har berört negativt. Jag tänker även be om ursäkt för tiden det tog för mig att inse & för alla dem gånger jag valt att hålla tyst. Det är inte meningen att bygga upp falska förhoppningar, du är det bästa i hela min värld & du skall aldrig behöva göra något ensam. Förlåt för att jag inte är där, förlåt för att jag inte ber om förlåtelse - Det är mitt fel. Ge mig skulden, jag behöver det.

Pinsamt? JA

Bloggen ligger risigt till när det skall skrivas i "Takira-boken" på kvällen också. Jag hinner fan inte riktigt med & tyvärr kan jag inte göra ett skit åt det. Jag tar mig tid, som man får göra så många gånger, men tyvärr resulterar det oengagemang i min faktiskt viktigaste sysselsättning just nu - min utbildning. Jag skall styra upp det, för det finns två ting som får mig att bibehålla lugnet mitt i kaoset. Jag skall få flyttat Takira, få bättre inställning till utbildningen & till sist få lägga hur mycket tid jag vill på denna speciella människa som upptar mitt inre. Man måste ta ansvar över det man tar sig an, jag skall bara lära mig att det inte bara gäller för stunden utan också för längre framöver.

**

Den här texten skrev jag för ett par nätter sedan, jag har inte riktigt hunnit redigera den eller rätta till det som kan tas fel - men helt ärligt så skiter jag i det. Jag har ingen ork att förklara hur eller varför jag känner, jag bara känner & ni får leva med det. Så här i efterhand kan jag även se väldigt konstiga upplägg på meningarna, men efter för lite sömn & för mycket i huvudet så är man absolut inte stöddig. Och åter, jag förstår nog inte själv vad jag vill få sagt. Haha!!!


Jag har egentligen ingenting av värde att dela med mig av, men jag kan efter ett par års skrivande intyga med facit i hand att det är just dessa texter som blir läsvärdiga (för mig) senare i livet.

OK, vart skall jag börja? Det är väldigt mycket som händer i mitt liv. Fördjupning är min specialitè, men skall man ha många bollar i luften måste man begränsa & dela upp, vilket jag insett inte är min grej. (Välkommen till ditt liv, Helen!) Föreläsningen kan börja. Hur skall jag börja? Det är alltid avsaknaden av inledningen som gör att jag drar mig för att skriva. Så låt oss glömma introt & lägg istället fokus på huvudsaken som faktiskt är det betydelsefulla, i min skrivande stund. Så jag tänkte "inleda" någonstans i mitten av det känslomässiga kaoset. Håll i hatten!

Vad gör du egentligen med mig?
Om du talar om det för mig så lovar jag att aldrig mer tvivla på någonting som berör dig eller oss. Det båda två faktiskt är riktigt bra på, just där vi möter varandra precis, våran mest synkade egenskap - det är den perfektion som kan förtära något som egentligen är väldigt väldigt vackert. Du kanske inte tänker på hur drivande du verkar, men det kommer att slå tillbaka med negativ kraft. Det kanske är omedvetet (vilket jag intalar mig), att stressa fram ord & handlingar som ändå skulle kommit av sig själv och kanske är det ditt sätt att reagera på när du blir osäker. I vilket fall skrämmer du mig, ibland är du riktigt obehaglig till & med (min rädsla övergår till en ilska av frustration) och jag hoppas du tänker nästa gång du undrar. För du kanske får sitta kvar ensam i ekot av din egna fråga. En fråga som är känslosam skall ställas därefter. Din förundransvärda logik & intelligens försvann med ditt tålamod, älskling. Var istället glad för att jag tänker innan jag talar & inse att du kanske har något att lära.

Hur gör du?
Du har en tendens att komma riktigt nära, såpass nära att du skulle kunna leva genom mina hjärtslag. Du kan också vara väldigt långt bort, skrämmande onåbar, trots att du sitter en knapp meter ifrån mig. Dina ögon är som brunnar utan botten, jag trillar i direkt & faller mer än gärna handlöst. Och du putter gärna i mig, för jag vet att du älskar när jag förlorar fotfästet & faller - men bara i din famn. Ibland tycks jag glimta något i ditt öga, något som framkallar extrema rysningar av obehag. Dem sitter båda på dig, men jag känner bara dem ögon som får min värld att vibrera på en kusligt men bra sätt (eller hur?). Din intelligens kan nog ställa till det & jag är ständigt orolig (samtidigt intresserad) över vad som rör sig innanför.

Nu vet jag
Du är lite av en skräckblandad förtjusning & jag tror att det är det som gör mig så fascinerad - du får mig att vilja leka med elden. Samtidigt är jag rädd för att det åstakommer mer skada än vinst. Men det lockar allt för ofta att göra något som framkallar reaktion, just för att det är så jag fungerar. Det kanske försvinner med ålder & erfarenhet? Oavsett vilket skall jag se till att anstränga mig för att hålla det i schack, för jag är inte längre säker på om jag vill se dig förbannad.


Jag vill mer än gärna att hoppa på det här tåget
      jag vill resa runt & ta mig an varenda utmaning i världen

Jag är så övertygad om att det blir bra
      att jag tar den mörkaste sittplatsen utan fönster

Och trots att jag inte vet någonting (jag blundar)
- vart vi är på väg
      - om det finns någon slutstation
             - vem du egentligen är
(så är det enda viktiga att jag sitter på ditt tåg där du styr)


Åskan eller bara du.

Det blev inte bra ikväll heller. Men vad fan, man kan inte lyckas med allt. Jag är mätt, har en lillebror som tjötar över axeln & en disk som morrar åt mig. Kanske är det inte konstigt att jag inte är sådär känslofylld som jag brukar. Dessutom begav sig åskan innan jag hann skriva klart & det hade ju kunnat resultera en väldigt fin sluttext - men det får fan duga ändå.

**

Det är spänningar i luften & fåglarna flyger ovanligt lågt ikväll. Anledningen är åskan SMHI varnar för skall komma ikväll, men jag är helt övertygad om att du har en del i det. Hela världen stannar på något sätt upp & det utgör ett speciellt lugn som ingen kan sätta fingret på, det bara finns där som naturens under & kanske är det moder naturs egna sätt att inbringa frid på en annars väldigt stressad planet. Varesig det är åskan eller du kan jag ikväll komma att njuta av det jag annars inte alls gillar, eller rättare sagt avskyr. Jag kommer sitta vid mitt fönster & i iver blicka ut över himmelen i väntan på reaktionen, på händelsen som följs av en tyst räkning för att få även den allra minsta inblick i vart den valde att slå ner. Det är nog ingen större skillnad på dig & den där jävla åskan, i alla fall inte ikväll. Jag är nog ganska rädd för er båda, ni är rätt lika på ett slående sätt. Om jag klarar av att kontrollera rädslan vid dem värsta nedslagen, om jag drar efter ett djupt andetag istället för att hyperventilera och väljer att våga slappna av så kommer jag att inse - luften har bara blivit lättare att andas.

Men ingen rädsla i världen
skall få mig att blicka upp i skyn med skräckfylld blick ikväll
nej, jag skall göra ett undantag ikväll älskling - bara för dig

& om jag mot all förmodan skulle bli rädd
då kommer jag av gammal vana blunda för det som är skrämmande
men jag skall försöka att fortsätta att lyssna - det lovar jag

 


Min livboj.

Jag har lyckats skriva fyra LÅNGA ofärdiga texter under dessa dagar, denna skrev jag faktiskt nyligen. Jag skall ordna bloggen innan jag lägger upp resten bara. Den har fått "hej-kom & hjälp mig" design. Ha överseende!

*******

Jag lever i mitten av någonting jag inte kan stå upp för. Skillnaden mot förr är att jag är ganska maktlös gentemot framtiden & alla fina ting du kommer stöta på din väg, men jag lovar att jag alltid kommer hålla mig i skuggan med ett vakande öga, för ingen skall få göra illa dig. När mitt liv är upp & ner är du den som kastar ut en livboj, någonting att greppa efter som gör att jag på något sätt tar mig i land igen.

ohja, det räcker faktiskt att du finns.

Därför är det inte viktigt om jag är huvudpersonen i din pjäs, jag nöjer mig med att vara statist så länge manuset är lyckligt & du i slutändan får alla applåder. Lova att sträck på dig ordentligt den dag du väljer att se & njuta av rampljuset & dina beundrare - för där kommer jag sitta, så långt bak jag kan (bara för att jävlas) med en iskall blick & stelt ansikte som när du tittat på en stund (du kommer inte sluta, det vet vi båda), spricker upp till det varmaste leende du har sett. Och mina ögon kommer aldrig varit så vackert bruna som då & tro det eller ej, det är den enda dag i ditt liv som jag kommer anstränga mig för att vara snäll - en hel dag, min ängel.

(Vi vet dock båda två att i slutändan kommer du inte se genom ditt hav av beundran ensam, så jag vill att du skall veta, jag står gärna på scenen med dig på mina axlar. Det bestämmer bara du)


Ögon

Ögonen speglar själen - sägs det. Sen är det upp till var enskild individ, man kan välja att blunda av rädsla eller bara kisa försiktigt. Men du måste vara medveten om din egna förlust. Att få panik & spärra upp ögonen är inte heller att rekommendera, för solen har en tendens att lyckas blända även det svartaste öga.

Jag ligger tankspridd inatt & jag tror att du är lika förvirrad som mig (trodde för att vara korrekt). Det är en känsla av något slag (som är obehagligt behaglig) som jag försöker rymma ifrån, men som jag insett att jag måste sätta ord för & resultatet idag är inte ens i närheten.

Jag kan inte låta bli att le åt ett utav dina utlåtanden, som för att återkomma till ämnet, berörde just ögon. Jag ler åt din ovishet. För i samma sekund som dina läppar formade orden föll min blick på något utav det vackraste ting jorden har skådat. Om du hade tittat riktigt noga hade du skymtat en spegelbild av just det, det som fick mina ögon att bli dem vackraste på jorden - om så bara för just det ögonblicket.

Om

Min profilbild

Helen

RSS 2.0