Livets antagningsprov.
Jag har funderat, alldeles för mycket. Men det vore väl inte likt mig att göra någonting annat. Varför har vi en tendens att tänka på allt vi saknar, istället för att skatta oss lyckliga med det vi egentligen faktiskt har? Jag har glidit ifrån skrivandet en hel del visserligen, men jag tänker ändå göra ett tappert försök att ge er ett vettigt blogginlägg. Jag brukar dela med mig av det jag känner eller vet, men när båda punkterna är fruktansvärt otydliga även för mig blir det lättare sagt än gjort. Detta inlägg kommer alltså att skilja sig ifrån mängden, för att jag i början av mitt skrivande inte har någon aning om vart jag vill komma i slutändan. Ha överseende!
När ett tomrum i dig av saknar försöker att bli ännu större, men börjar gräva i dig som person istället - det är då det börjar göra riktigt ont. Det finns inga ursäkter att ta till, för jag står där jag gör idag helt av eget formande. Kanske är det en fråga om tid för att slutligen lära sig, men vad gör man när man är orolig att den kommer att kosta dig livet? Jag är rädd för vad som skall komma, som aldrig innan. Jag har bara ett hjärta, trots att det många gånger splittrats i mina försök att egentligen bara bli lycklig. För här står jag, inför kanske det viktigaste beslutet i hela mitt liv & inser att hjärtat inte räcker till på en dubbelfilig väg denna gången heller. För även om jag inbillar mig att det kommer göra mindre ont pågrund av hastigheten likt en motorväg i själva smällen, tror jag inte den slutliga skadan blir lättare att tackla. Fast jag skall göra allt i min makt för att övertala mig själv & undvika att krascha med någon annan på min vansinnesfärd. Och jag vill be om förlåtelse redan nu, för skadan jag kan tänkas åstakomma.
Jag tvivlar på allt jag säger & skriver, men inte på att detta är rätt. Det måste väl betyda något? Släpp en annars tydlig slutledning, för den kommer inte att komma idag. Inners inne vet jag att jag egentligen enbart misshandlar mig själv med mina egna ord som inte kommer att vägleda mig alls som dem brukar, men jag måste försöka & väljer att blunda för sanningen just idag. Hjärtat pumpar känslor jag inte längre kan styra, konsenkvenserna är våran sista tanke. Det slår ganska hårt att förstå vilket begrepp man först kan tro man har om verkligheten, men hur man frivilligt väljer att sväva upp till livsfarliga nivåer som kan komma att göra förbannat ont. Jag vill inte att ni skall förstå, bara att ni skall läsa vad jag skriver och ta ord & meningar för dem är. Jag upprepar, sammanhanget finns inte. Jag skäms när jag ser på dig och njuter, för jag tycker om varje cm på din kropp alldeles för mycket. Även om allt känns väldigt främmande förstår jag att jag kan komma att älska varje del på den kropp som ditt hjärta valt att bo i, inte för att jag kan utan för att jag faktiskt vill. Men jag lovar att jag inte skall låta mig ta ett strypgrepp på dig eller på något sätt låta det bli jobbigare för dig att andas, för ibland är det just dina andetag som får mig att orka. Jag har ingen rätt att nagla mig fast vid dig & jag lovar att jag skall ge dig friheten att gå precis när du vill. Nu är jag ganska tom .....
När förändring inte längre inverkar positivt
när vägarna har blivit alldeles för många
& du vilset omfamnar ett träd
När din omgivning är tryggt inbjudande
men du väljer att stå kvar där du gör - ensam
(utan att behöva, utan att förstå)
& panikartat inser att du kanske valt fel träd
Då är man rädd, det vill jag lova.
