microbe

Det här med att skriva blogg är inte lika lätt alla dagar, speciellt inte när huvudet står blixtstilla. Jag är hos Lena ikväll och har hjälpt henne med att få ordning på sitt rum. Hon själv har suttit och sytt i sitt hemmabygge, som hon haft ånger för så länge eftersom det aldrig blir klart. Det är sjukt vad vi människor har tendens till att börja stressa - oftast helt i onödan. Jag tror att jag själv stressat alldeles för mycket dem senaste dagarna då kroppen sa ifrån i morse, jag håller på att både bli sjuk och har haft ångest större delen av dagen. Det är lätt att fortsätta i det inlärda mönstret som innebär stress & dåligt samvete över vad som inte blir gjort. Jag har lovat mig själv gång på gång att inte gå tillbaka till den jag var. Jag trodde att det skulle bli en barnlek, men så här i efterhand förstår jag att det inte alls kommer bli lätt. Att hänga upp sig på småsaker, istället för att glädjas åt dem stora saker som faktiskt går åt rätt håll. Det är inte någon fråga om jag kommer klara det här för det vet jag att jag gör, frågan är bara hur jag skall göra för att få det att funka.

Henrik har fått sålt sin bil idag och jag är glad för hans skull. Det här kommer få honom att må så mycket bättre! Han förtjänar det och mer därtill, det är inte konstigt att man många dagar känner sig väldigt otillräcklig. Tyvärr är han inte en sådan kille som stärker mitt självförtroende och jag slåss i vardagen mot min inbyggda felsökare & mina förväntningar på mig själv (som egentligen bara jag själv har satt upp). Han skulle aldrig göra mig illa medveten, min älskling. Ibland blir det bara lite fel & vi har egentligen hela livet framför oss att rätta till dem.

Godnatt!

Idag har jag nog varit med om det mest otrevliga i hela mitt liv. Varför vet jag inte, jag vet egentligen bara att det hände och att jag skall göra allt för att motverka att det händer igen.

Jag satt uppe hos grannen, som så många andra dagar och pratade. Mamma hade precis lagt fram ett förslag som räddar mig och Takira ganska mycket. Det kändes skönt. Dock har jag inte varit mig själv sen igår, utan känt mig allmänt matt och jävlig. Jag åt ingen frukost idag av anledning att matlusten var obefintlig. Jag skulle på möte hos arbetsförmedlingen och fixade i ordning mig genom att duscha och borsta håret. Till slut gav jag upp tanken på att gå på mötet, eftersom jag kände mig såpass risig. Jag gick och la mig under båda täckena eftersom jag frös som en gnu och hoppades innerligt på att jag skulle somna så Henrik kunde komma hem och hålla om mig.

Tyvärr hann jag aldrig somna, för under loppet av ca en timme hade jag tappat känseln i båda benen och händerna slängde mest vid mina sidor. Jag kände mig fruktansvärt yr och illamående, men trodde att det kunde vara en vanlig förkylning eller liknande, så jag slängde iväg ett sms till Henrik om att jag ville att han skulle komma hem. Sen gick det mesta väldigt fort och jag sprang upp till grannen, eller snarare kröp, i vild panik eftersom jag var helt övertygad om att jag vilken minut som helst skulle tuppa av för att aldrig vakna igen. Riktigt riktigt läskig upplevelse vill jag lova! Det blev bara värre och värre, jag kallsvettades och tappade uppfattning om verkligheten och allt hände så fort. Våra underbara grannar tog emot mig och körde mig fort som fan till akuten, med en lugnande hand på min axel och trygga lovord. Väl på sjukhuset gick det snabbt och dem tog in mig omgående. Dem hittade inga fel på mig och jag lugnade till slut ner mig när jag fick träffa läkarn. Det var hög puls, svettning, skakning och dåsighet ... han konstaterade att jag hade panikångerst. Att möta älskling utanför var något av det underbaraste som fanns, han såg nästan värre ut än mig!

Jag förstår fortfarande inte varför egentligen, för jag har inte fler problem än andra. Chocken har fortfarande inte lagt sig, det var en riktigt hemsk upplevelse. Jag uppmanar er alla om att ta ett djupt andetag då och då, för det här är ingenting någon vill uppleva.

Nu skall jag ta det lungt, gosa med min älskade katt och leva på som vanligt - pulsen går fortfarande upp lätt men jag har lärt mig en läxa och kroppen har sagt ifrån. Jag är glad att jag lever och helt plötsligt kan jag inte med att klaga på den lilla vageln jag haft i ögat i fyra dagar. Livet är inte så dumt när allt kommer omkring sig, jag är ju för det mesta väldigt frisk. Take care!

Imorgon skall jag till arbetsförmedlingen, ett möte eller besök som du skall söka jobb på, vilket jag tycker låter väldigt konstigt. Jag borde förbereda mig, men jag är ensam hemma (vilket har börjat bli en njutning) och har tankarna spridda åt alla möjliga håll. Jag är rastlös och sitter och tittar ut genom fönstret med vetskap att jag skulle må väldigt mycket bättre av motionen jag skulle få av en promenad. Det kanske blir så, kanske inte. Det finns så mycket annat som är prioriterat nu att man förslappade kropp får vänta, trots att jag bara mår sämre av det. Egentligen kan jag inte göra så mycket och kanske finns det en liten chans till att tankarna blir klarare om jag kommer ut, men jag tror att jag ännu en gång blundar för det. Eller så tar jag mig i kragen .....

Hugo ligger på den älskade kattställningen & sover väldigt väldigt djupt. Jag råkade tappa ett glas i golvet förut, men han sov vidare lika fridfullt som innan. Tänk så vore man som honom! Jag vaknade fyra gånger natten till idag och det avgjorde mitt humör hela dagen. Att vara ensam hemma är inte så illa längre, man får ialf vara ifred. Samtidigt borde jag inte säga så, för när det är bra så är det BRA. Dessvärre har respekten för mig som person försvunnit för länge sedan och ord som utlovas blir bara skitsnack utan mening. Ekonomin är någonting som inte är på sin topp just nu och vissa väljer bara att blunda. Jag har alltid präglats av att se framåt och vet att det inte gåt att leva med någon som inte ens kan se längre än sin egna näsa. Synd, verkligen. Jag är ialf glad över att Takira kommer och håller uppe våran lilla familj snart, kanske är det just det som får mig att bita ihop just nu. Mitt tålamod är slut för länge sen och nu tär det mer eller mindre på mig och mina känslor, det kommer han att komma på - när det är för sent.