Dunderhonung tack!
Uppdatering för veckan kanske?
Frågan är vad man skall skriva, för det kommer inte riktigt lika spontant som det gjorde för ett tag sedan. Igår var det onsdagsträff & Björn fyllde 20år. Grattis (din stackars sate!) Han blev fasttejpad och blonderad, slutresultatet blev minst sagt lustigt. Sen åkte vi till BurgerKing & käkade, sen hem & snarka. Att jag kan vara så trött när jag inte direkt gör något krävande om dagarna är en gåta. Sen har magen spökat ett tag nu, fyhelvete vad ont den kan göra. Jaja, förhoppningsvis blir det bättre.
Imorgon skall jag & Lena dra ihop ett gäng och våldgästa rockbaren. Kan nog bli riktigt trevligt om jag får bestämma! På söndag skall jag dessutom hälsa på mamma. Jisses vad jag saknar henne!
Nu har jag kommit på vad jag måste handla in utöver det tangentbordet som lyser blått. Ett fotoalbum så jag kan skicka in lite bilder till framkallning! Vilken toppen idè. Att ha bilder på CD-skiva eller i datorn bara för att man tagit dem med digitalkamera är inte alls lika roligt. Så - det är nästa veckas uppdrag!
Nu skall jag fortsätta städa här, det ser för jävligt ut rent ut sagt!
Frågan är vad man skall skriva, för det kommer inte riktigt lika spontant som det gjorde för ett tag sedan. Igår var det onsdagsträff & Björn fyllde 20år. Grattis (din stackars sate!) Han blev fasttejpad och blonderad, slutresultatet blev minst sagt lustigt. Sen åkte vi till BurgerKing & käkade, sen hem & snarka. Att jag kan vara så trött när jag inte direkt gör något krävande om dagarna är en gåta. Sen har magen spökat ett tag nu, fyhelvete vad ont den kan göra. Jaja, förhoppningsvis blir det bättre.
Imorgon skall jag & Lena dra ihop ett gäng och våldgästa rockbaren. Kan nog bli riktigt trevligt om jag får bestämma! På söndag skall jag dessutom hälsa på mamma. Jisses vad jag saknar henne!
Nu har jag kommit på vad jag måste handla in utöver det tangentbordet som lyser blått. Ett fotoalbum så jag kan skicka in lite bilder till framkallning! Vilken toppen idè. Att ha bilder på CD-skiva eller i datorn bara för att man tagit dem med digitalkamera är inte alls lika roligt. Så - det är nästa veckas uppdrag!
Nu skall jag fortsätta städa här, det ser för jävligt ut rent ut sagt!
skeppohoj!
Javisst är det dags för en uppdatering nu!
Dagarna går väldigt fort känner jag, switch så är det fredag & helg igen liksom. I lördags bestämde jag mig för att på måndag, ja då skall jag fan ta tag i saker & ting. Och om jag skall vara helt ärlig så anser jag att jag lyckats - halvdant ialla fall!
Steg ett var att inte binda sig så jäkligt till en person, utan sätta en gräns någonstans & inte heller umgås för mycket. Lena är nöjd och glad dessutom om jag är tillgänglig mer & det kan bli som "förut". Jag är van att ha mycket att göra och har kommit på att jag blir rätt dum i huvudet om jag har för mycket "dö-tid" att behöva slå ihjäl. Jag har lovat mig själv att ta tag i saker, istället för att bara traska på som vanligt & nöja mig med att må halvbra. Vi lever ju bara en gång och man har inte tid med sånt idioti! Det är ju inte någon annan direkt som kommer att göra det åt dig. Häromdagen förresten upplevde jag något riktigt jävla läskigt. Mina känslor hade nog gått på semester. Jag var helt avtrubbad inombords, jag kände verkligen att det mesta kvittade. Hua! Riktigt jävla otrevligt.
Dem ringde om jobb för en stund sen dessutom, anställningspapper skall skickas till mig idag.
Snacka om att det kommer lägligt - ta tag i sitt liv var det ju!
Jag kan inte påstå att jag blev glad, men samtidigt blir jag ju inte ledsen heller.
Det är inte ett välbetalt jobb jag är ute efter, snarare någonting att göra & känna att man
överhuvudtaget gör någonting vettigt. Det är trots allt en start på någonting! :)
Av någon anledning så känner jag mig inte riktigt i form för att skriva,
därför har jag inte gjort det. Det är så mycket som händer uppe i kokosnöten
nu att det inte känns som jag har tid med detta! STRESS STRESS
Dagarna går väldigt fort känner jag, switch så är det fredag & helg igen liksom. I lördags bestämde jag mig för att på måndag, ja då skall jag fan ta tag i saker & ting. Och om jag skall vara helt ärlig så anser jag att jag lyckats - halvdant ialla fall!
Steg ett var att inte binda sig så jäkligt till en person, utan sätta en gräns någonstans & inte heller umgås för mycket. Lena är nöjd och glad dessutom om jag är tillgänglig mer & det kan bli som "förut". Jag är van att ha mycket att göra och har kommit på att jag blir rätt dum i huvudet om jag har för mycket "dö-tid" att behöva slå ihjäl. Jag har lovat mig själv att ta tag i saker, istället för att bara traska på som vanligt & nöja mig med att må halvbra. Vi lever ju bara en gång och man har inte tid med sånt idioti! Det är ju inte någon annan direkt som kommer att göra det åt dig. Häromdagen förresten upplevde jag något riktigt jävla läskigt. Mina känslor hade nog gått på semester. Jag var helt avtrubbad inombords, jag kände verkligen att det mesta kvittade. Hua! Riktigt jävla otrevligt.
Dem ringde om jobb för en stund sen dessutom, anställningspapper skall skickas till mig idag.
Snacka om att det kommer lägligt - ta tag i sitt liv var det ju!
Jag kan inte påstå att jag blev glad, men samtidigt blir jag ju inte ledsen heller.
Det är inte ett välbetalt jobb jag är ute efter, snarare någonting att göra & känna att man
överhuvudtaget gör någonting vettigt. Det är trots allt en start på någonting! :)
Av någon anledning så känner jag mig inte riktigt i form för att skriva,
därför har jag inte gjort det. Det är så mycket som händer uppe i kokosnöten
nu att det inte känns som jag har tid med detta! STRESS STRESS
Jisses, vilken röra!
Jag saknar dig enormt mycket
fasten jag varken vill eller borde
Jag är kluven & samtidigt helt säker
tåget går nog bara en gång.
& jag är inte säker på om det är värt att missa det.
(att du inte pressar mig gör mig bara mer insnöad på dig)
Dessa känslor vintertid. Och jag är faktiskt rädd för att köra allting i botten, med min vanliga tur. Där står världens kille med öppna armar, säkerligen beredd att skydda mig emot dem mesta onda ting av den här världen. Och vad gör jag? Jag backar ett steg, funderar ett slag & hinner drabbas av panik. Vet du vad det värsta är? Du står bara kvar (utan och pressa) och det känns som du ser på mig med förstående ögon och ger mig utrymme att bearbeta saker på håll. Det är det som är det värsta, för inte fan tycker jag om dig mindre när du gör så. Det vet du nog också. Det känns kanske inte som vi fick en optimal start i helgen dock, men vi gjorde det bästa av stunden. Jag avundar dig & din trygghet rätt bra måste jag säga!
Snart skall jag in till centralen och möta Lena. Hon skall ju sälja bilen idag & vid det här laget känner jag min sambo rätt bra - hon är nog väldigt stressad & nervös. Jag har förresten kommit på en sak, jag visar nog min uppskattning för Lena alldeles för lite. På det senaste har det blivit väldigt lite "Lena-time" faktiskt. Det måste jag se till att ändra på! Nog med det, snart gifter sig ju Karolina också & jag är nog tamefan mer nervös än vad hon är. Jisses säger jag ju bara! Snart åker jag till mamma också i några dagar, idag eller imorgon. Sen till helgen är det mer aktivitet, fast hemma då. Jag mår bra av att ha saker planerade har jag kommit på, då har man något att se fram emot.
fasten jag varken vill eller borde
Jag är kluven & samtidigt helt säker
tåget går nog bara en gång.
& jag är inte säker på om det är värt att missa det.
(att du inte pressar mig gör mig bara mer insnöad på dig)
Dessa känslor vintertid. Och jag är faktiskt rädd för att köra allting i botten, med min vanliga tur. Där står världens kille med öppna armar, säkerligen beredd att skydda mig emot dem mesta onda ting av den här världen. Och vad gör jag? Jag backar ett steg, funderar ett slag & hinner drabbas av panik. Vet du vad det värsta är? Du står bara kvar (utan och pressa) och det känns som du ser på mig med förstående ögon och ger mig utrymme att bearbeta saker på håll. Det är det som är det värsta, för inte fan tycker jag om dig mindre när du gör så. Det vet du nog också. Det känns kanske inte som vi fick en optimal start i helgen dock, men vi gjorde det bästa av stunden. Jag avundar dig & din trygghet rätt bra måste jag säga!
Snart skall jag in till centralen och möta Lena. Hon skall ju sälja bilen idag & vid det här laget känner jag min sambo rätt bra - hon är nog väldigt stressad & nervös. Jag har förresten kommit på en sak, jag visar nog min uppskattning för Lena alldeles för lite. På det senaste har det blivit väldigt lite "Lena-time" faktiskt. Det måste jag se till att ändra på! Nog med det, snart gifter sig ju Karolina också & jag är nog tamefan mer nervös än vad hon är. Jisses säger jag ju bara! Snart åker jag till mamma också i några dagar, idag eller imorgon. Sen till helgen är det mer aktivitet, fast hemma då. Jag mår bra av att ha saker planerade har jag kommit på, då har man något att se fram emot.
Tjingeling badkar!
Jag vet att jag är så långt ifrån perfekt som går att komma.
Och varför den meningen överhuvudtaget rör sig uppe i mitt huvud, är för att jag kommit på en otroligt rolig sak. Jag är ganska duktig på att ge andra skit för att dem inte kämpar tillräckligt, för att dem inte ser det positiva i det negativa & sist men inte minst - för att dem inte agerar när det håller på att gå käpprätt åt helvete. Jag har ju alltid varit en person som vill verka drivande, allra mest för mina nära & kära. Och ingen i min omgivning kan faktiskt neka till att jag är en drivande människa, att jag faktiskt i stort sett alltid vänder saker till min fördel och ser till att få ut något (även ur det negativa).
Fast sen måste jag erkänna, att det kanske inte är hela sanningen. Men vi människor har en tendens att göra så, gömma undan allt negativt i alla hörn & vråer vi kan hitta. Och man vill bara ruska om er, få er att inse att det inte hjälper att sticka huvudet i sanden. Såna människor får mig att se riktigt jävla svart! Men det slog mig, jag är ju för helvete precis likadan. Även om jag inte gör det utefter den vanliga mall som idag är något av "favorit i repris" och även om jag inte håller tyst som så många andra - så är jag nog ändå likadan.
Men det är sånt jag väljer att blunda för
& jag gör precis samma sak som er
samma fega handling - som jag hatar.
(& jag skall börja skriva mer oseriöst, mer som jag borde OCH ÄR!)
Idag åker jag iväg, kommer hem imorgon troligtvis. Och jisses vad jag faktiskt ser fram emot att få göra något annorlunda för en gång skull. Det skall bli riktigt jävla skönt! Ingen annan helg-aktivitet planerad direkt, detta räcker väl gott och väl. Simma lungt!
Och varför den meningen överhuvudtaget rör sig uppe i mitt huvud, är för att jag kommit på en otroligt rolig sak. Jag är ganska duktig på att ge andra skit för att dem inte kämpar tillräckligt, för att dem inte ser det positiva i det negativa & sist men inte minst - för att dem inte agerar när det håller på att gå käpprätt åt helvete. Jag har ju alltid varit en person som vill verka drivande, allra mest för mina nära & kära. Och ingen i min omgivning kan faktiskt neka till att jag är en drivande människa, att jag faktiskt i stort sett alltid vänder saker till min fördel och ser till att få ut något (även ur det negativa).
Fast sen måste jag erkänna, att det kanske inte är hela sanningen. Men vi människor har en tendens att göra så, gömma undan allt negativt i alla hörn & vråer vi kan hitta. Och man vill bara ruska om er, få er att inse att det inte hjälper att sticka huvudet i sanden. Såna människor får mig att se riktigt jävla svart! Men det slog mig, jag är ju för helvete precis likadan. Även om jag inte gör det utefter den vanliga mall som idag är något av "favorit i repris" och även om jag inte håller tyst som så många andra - så är jag nog ändå likadan.
Men det är sånt jag väljer att blunda för
& jag gör precis samma sak som er
samma fega handling - som jag hatar.
(& jag skall börja skriva mer oseriöst, mer som jag borde OCH ÄR!)
Idag åker jag iväg, kommer hem imorgon troligtvis. Och jisses vad jag faktiskt ser fram emot att få göra något annorlunda för en gång skull. Det skall bli riktigt jävla skönt! Ingen annan helg-aktivitet planerad direkt, detta räcker väl gott och väl. Simma lungt!
Vad väntar jag på?
Jag borde ha vetat bättre ....
Någon konstig rogivande känsla har smugit på mig, vilket är skönt samtidigt som den faktiskt är en aning obehaglig. Och det är allt skrämmande med tanke på tillfället. Men jag har lärt mig att man inte skall förfråga dem bra känslorna, även om jag skall överanalysera i princip allt och har svårt att låta bli. För en gång skull skall jag bara låta det vara. Jag hoppas för min egna skull att jag gör rätt i det och att den bra känslan inte vänder till motsatsen för att slå tillbaka - jag kan nog inte riktigt hantera något överhuvudtaget. Tystnaden är det bästa jag kan hålla just nu, om ens det. Så det blir till att hålla sig jävligt sysselsatt. För visst skall jag väl klara även detta? Det är illa när man börjar tveka innan man ens skrivit klart meningen. Vad spelar det för roll! Nu är det hjälpa Lena i stallet, sen till onsdagsträffen för att träffa, mer omtyckta & mindre omtyckta, bekanta människor.
*
nätterna talar till mig med ett språk som jag förstår
himlarna ser på mig på ett vis som jag klarar av utan oro
och stjärnorna och fåglarna får mina blickar på ett vis
som jag inte kan ge dem till något annat
jag ser på mig själv som en konstig och förunderlig själ ibland
och som en lugn och behaglig och omtänksam ibland
och jag ser på mig själv som en vilsen och förvirrad och skavd själ ibland
och som en angelägen och personligt välmedveten ibland
och jag ser på mig själv som en skugga en varelse ett ingenting ibland
och som en mild och vänlig och dramatisk ibland
allt beror på dagar och tid
vilka ord jag får möta eller om jag inget möter
allt beror på konsekvenser ifrån andra och mig själv
ibland är jag trasig till gränsen på att totalt spricka upp
och ibland i små stunder och ögonblick
kan jag lägga fingrarna mot mitt bröst och bedyra min tacksamhet
på en salighet som hastigt blossar upp
men som lika hastigt dör och blir till aska
men det är kanske det som är tjusningen med livet
att man ena stunden frågar sig varför man ska andas
och att man i nästa kippar efter andan tack vare denna gåtan
detta livet vi alla bär
denna fantastiska hatade älskade gåva
denna gåta utan svar
Någon konstig rogivande känsla har smugit på mig, vilket är skönt samtidigt som den faktiskt är en aning obehaglig. Och det är allt skrämmande med tanke på tillfället. Men jag har lärt mig att man inte skall förfråga dem bra känslorna, även om jag skall överanalysera i princip allt och har svårt att låta bli. För en gång skull skall jag bara låta det vara. Jag hoppas för min egna skull att jag gör rätt i det och att den bra känslan inte vänder till motsatsen för att slå tillbaka - jag kan nog inte riktigt hantera något överhuvudtaget. Tystnaden är det bästa jag kan hålla just nu, om ens det. Så det blir till att hålla sig jävligt sysselsatt. För visst skall jag väl klara även detta? Det är illa när man börjar tveka innan man ens skrivit klart meningen. Vad spelar det för roll! Nu är det hjälpa Lena i stallet, sen till onsdagsträffen för att träffa, mer omtyckta & mindre omtyckta, bekanta människor.
*
nätterna talar till mig med ett språk som jag förstår
himlarna ser på mig på ett vis som jag klarar av utan oro
och stjärnorna och fåglarna får mina blickar på ett vis
som jag inte kan ge dem till något annat
jag ser på mig själv som en konstig och förunderlig själ ibland
och som en lugn och behaglig och omtänksam ibland
och jag ser på mig själv som en vilsen och förvirrad och skavd själ ibland
och som en angelägen och personligt välmedveten ibland
och jag ser på mig själv som en skugga en varelse ett ingenting ibland
och som en mild och vänlig och dramatisk ibland
allt beror på dagar och tid
vilka ord jag får möta eller om jag inget möter
allt beror på konsekvenser ifrån andra och mig själv
ibland är jag trasig till gränsen på att totalt spricka upp
och ibland i små stunder och ögonblick
kan jag lägga fingrarna mot mitt bröst och bedyra min tacksamhet
på en salighet som hastigt blossar upp
men som lika hastigt dör och blir till aska
men det är kanske det som är tjusningen med livet
att man ena stunden frågar sig varför man ska andas
och att man i nästa kippar efter andan tack vare denna gåtan
detta livet vi alla bär
denna fantastiska hatade älskade gåva
denna gåta utan svar
Var tyst & håll om mig istället.
Om man inte saknar personen i fråga,
kan det vara ett tecken på att man släppt "denne"
eller helt enkelt förträngt saker & ting?
Det känns ialla fall som om jag lyckats på något höger eller vänster. För när jag tänker på honom blir jag bara lätt aggressiv & det är väl inte direkt positivt. Därav låter jag bli och tänka, istället lägger jag det på hyllan & lever min dag som jag hade gjort utan honom överhuvudtaget. Det kanske funkar, vi kan ju ialla fall hålla tummarna. Det känns redan lättare!
Snart måste jag göra något också känner jag. Komma bort ett slag, ifrån det mesta känner jag. Tyvärr vet jag lika bra som alla andra att det inte är någon bra lösning på lång sikt, men för en gång skull ... eller på väldigt länge så skiter jag faktiskt i att tänka speciellt långt. Huvudsaken är att jag kommer ifrån "mig själv". Sen har jag även blivit väldigt sugen på att göra något riktigt brutalt. Inte farligt, men någonting ialla fall. Jag blir ju helt knäpp (eller lite halvt)
*
Ett beslut formar dig
imorgon
tiden är obestämd liksom du
du behöver lite hjälp på traven
det är allt
Det har aldrig varit modernt att gråta
tårar faller inte för att de är ledsna
De söker nya kontinenter
nya platser att lägga kinden emot
Jag är inte på väg till himlen
jag är på väg därifrån
det är därför det värker ibland
Jag tillåts att vara mitt emellan liv och död
jag kan inte bestämma mig för om jag
ska skratta eller låta bli
men någonting säger mig
att det är samma sak
kan det vara ett tecken på att man släppt "denne"
eller helt enkelt förträngt saker & ting?
Det känns ialla fall som om jag lyckats på något höger eller vänster. För när jag tänker på honom blir jag bara lätt aggressiv & det är väl inte direkt positivt. Därav låter jag bli och tänka, istället lägger jag det på hyllan & lever min dag som jag hade gjort utan honom överhuvudtaget. Det kanske funkar, vi kan ju ialla fall hålla tummarna. Det känns redan lättare!
Snart måste jag göra något också känner jag. Komma bort ett slag, ifrån det mesta känner jag. Tyvärr vet jag lika bra som alla andra att det inte är någon bra lösning på lång sikt, men för en gång skull ... eller på väldigt länge så skiter jag faktiskt i att tänka speciellt långt. Huvudsaken är att jag kommer ifrån "mig själv". Sen har jag även blivit väldigt sugen på att göra något riktigt brutalt. Inte farligt, men någonting ialla fall. Jag blir ju helt knäpp (eller lite halvt)
*
Ett beslut formar dig
imorgon
tiden är obestämd liksom du
du behöver lite hjälp på traven
det är allt
Det har aldrig varit modernt att gråta
tårar faller inte för att de är ledsna
De söker nya kontinenter
nya platser att lägga kinden emot
Jag är inte på väg till himlen
jag är på väg därifrån
det är därför det värker ibland
Jag tillåts att vara mitt emellan liv och död
jag kan inte bestämma mig för om jag
ska skratta eller låta bli
men någonting säger mig
att det är samma sak
Sanningens ögonblick.
Jag tror aldrig jag varit sådär "kärkär" förräns nu. Och det vore ju inte jag om det inte blev som nu - i den mest meningslösa människa i våran värld. I en person som inte ens ser skillnad på om sin flickvän svävar på moln eller är sig själv. Frågan är hur jävla lite han uppfattar överhuvudtaget. Och ärligt talat vill jag nog inte ödsla min tid på någon som inte ser skillnad på svart & vitt. Jag skulle nog få ut mer av att leva själv, för hans åsikter är ungefär lika starka som en stens. Det är frustrerande (för jag har verkligen fattat tycke om honom) och allra mest är det synd på en sån egentligen fin männisla. Man kommer aldrig ifrån verkligheten, inte sig själv heller för den delen. Och jag varken vill eller kan bli lika jävla anti vad det gäller känslor. Så det är ena dags att inse, för jag kan inte tvinga någon att förändra sitt liv utefter mig eller mitt.
Jag låter det rinna av mig.
För en gång skull har vi något gemensamt
nu stänger jag av & ger upp
(& fan vad glad jag är att jag inte är du)
Jag låter det rinna av mig.
För en gång skull har vi något gemensamt
nu stänger jag av & ger upp
(& fan vad glad jag är att jag inte är du)
Första inlägget 2009.
Min bästa vän skall gifta sig - Det känns faktiskt riktigt förväntat. Många tycker nog det är lite konstigt att vara "bara" arton år inte varit tillsammans med killen i fråga i minst x antal år. Egentligen är det bara ett meningslöst ideal, som självklart är till för att brytas. Så konstigt, ja kanske. Men är det vad hon känner att hon vill göra får det vara hur jävla konstigt det vill! Och skall jag vara helt ärlig .. Jag är inte förvånad, utan skulle nog snarare bli det om det inte skedde.
Nu är både jul & nyår över & man skall se mot ljusare tider. Det är gubbskönt! Årets första dag inleddes trots allt med solsken, underbart väder och helt utan baksmälla. Det känns som "08" var rätt olycksdrabbat. Hoppas er start på året blir minst lika bra som min!
Man mår mycket bättre när man vet vart man vill, för då har man ju någonting att sträva efter. Jag har en tendens att gärna vilja både äta kakan & ha den kvar. Men jag har faktiskt (tro det eller ej) kommit fram till att jag för en gång skull faktiskt bara vill & är säker på en sak. Och jag är bered att både offra & kämpa rätt mycket för att få det som jag vill. Många gånger är jag ganska glad att jag är jag dessutom, jag gillar min inställning rätt mycket. Ett tips till er där ute nu när det nya året kommer - tvivla inte på huvudsaken bara för att något i omgivningen hänger löst. Jag har gjort det alldeles för mycket & det slutar oftast bara med att du trycker ner dig själv och andra till ingen nytta.
Nu är både jul & nyår över & man skall se mot ljusare tider. Det är gubbskönt! Årets första dag inleddes trots allt med solsken, underbart väder och helt utan baksmälla. Det känns som "08" var rätt olycksdrabbat. Hoppas er start på året blir minst lika bra som min!
Man mår mycket bättre när man vet vart man vill, för då har man ju någonting att sträva efter. Jag har en tendens att gärna vilja både äta kakan & ha den kvar. Men jag har faktiskt (tro det eller ej) kommit fram till att jag för en gång skull faktiskt bara vill & är säker på en sak. Och jag är bered att både offra & kämpa rätt mycket för att få det som jag vill. Många gånger är jag ganska glad att jag är jag dessutom, jag gillar min inställning rätt mycket. Ett tips till er där ute nu när det nya året kommer - tvivla inte på huvudsaken bara för att något i omgivningen hänger löst. Jag har gjort det alldeles för mycket & det slutar oftast bara med att du trycker ner dig själv och andra till ingen nytta.
