microbe

Och en sista ifrån augusti var inne i en ganska knasig period,
var inte "med" speciellt mycket Här kommer den sista, förhoppningsvis på ett bra tag.
Ta ingenting för seriöst skrivet i den här kategorin, det är status: FLUM

Har du också känt dig som en litenliten obetydlig sak i denna värld?
Det har nog alla, någon gång under sin livstid.
Är det meningen att alla skall överleva, eller är det enbart dem
starka som klarar hela vandringen?

Jag har så jävla många frågor, men inte ett enda svar.
det är väl inte att vara stark?                       jag var rädd för det

Varför kan inte jag som alla andra lyssna på mitt hjärta
& göra det som känns rätt?

Jag känner mig kluven, delad & splittrad i miljontals micropartiklar.
& jag har tappat bort mer än hälften av pusslet
går det ändå att lappa ihop och räknas som helt?

Och ingenting känns bra, ingenting jag gör kan enbart vara rätt.
för varje gång jag blinkar vänder någon ryggen till
den du trodde var din självfrände kan bli din värsta fiende
på bara några sekunder                   gjorde jag fel igen?

Det känns meningslöst. Allt & inget.
jag blir så jävla trött på mig själv
& helst av allt vill jag rymma ur min egna kropp.

Negativitet, tankar som tänks sönder tills dem förträngs
"du sänker bara dig själv, till ingen nytta
& du är fan inte frisk, för du lär dig aldrig"
                                                  ÄNDRA INSTÄLLNING, BITCH!

     jag vet så väl, men det förändrar ingenting

Snälla - snälla du
kan jag inte få vara din stjärna just för ikväll?
se på mig & le, så jag kan tro att allt kan bli bra
låt mig glänsa för just dig, om så bara för en liten stund

                           Du får vara hur falsk du vill när du säger ja
                           för du hjälper mig att andas en dag till

Även detta skrivet när jag inte var med.
Fast lite mer "vaket", dock utan mening & inget bra egentligen.
Men det är skrivet i tillstånd "ostabilt-P" så då får det vara med här.


Det är illa nu - jävligt illa.
Välkommen till dårarnas paradis, där det aldrig kan gå för långt.

Det snurrar & vi vill göra någonting.
skall vi designa en ny coca-cola flaska?
det är helt meningslöst
                      men lika viktigt som luft för oss just för stunden
      KREATIV

Ord som ramlar över varandra, inget sammanhang alls.
hörde ni om det nya bandet igår på radion?
våra meningar slåss om att få höras & ljudnivån är disco.
Men ni förstår inte, för jävlar vad snabbt det går.
vi förstår inte ens själva
                          men det spelar ingen roll just för stunden
   ÖVERSOCIAL

Saker som aldrig blir klara eller tillräckligt rena.
har du någonting som behövs göras?
jag dammsugar gärna åt dig
                       (men räkna med att det kan ta hela dagen)
    AMBITIÖS

Flertal tjocka filtar över benen, så kallt men ändå så varmt.
varför fryser vi när det är så varmt?
& nej, det är ingen idè att ta tempen.
                       (för den kan inte ge mig det svar jag vill ha)

Äta & sova blir vår nya filosofi
det är inte normalt
                     men just för idag får det kvitta
                                                     det var värt det

       K L I V       A V

Skrivit på gott & ont. Undrar hur vaken jag var egentligen.
Inte mycket som är sammanhängande, men vad förväntar man sig?
Dag 2 el 3 - var det. & det är roligt, för det är så jävla oseriöst skrivet & man märker att jag inte alls var med. haha!
Fan vad sjukt, fötter av alla jävla saker? Man är inte med alla gånger. (: Boys and girls, förbered er för en riktigt jävla patetisk lässtund. haha. Fan vad p*, jag skäms. men ... texten är komisk! :D Underhållande, osammanhängande & pinsam.

Lärde din mamma också dig att man skall stanna & krama ett träd
& vänta på hjälp om man gått vilse?
Glömde din som min mamma att berätta vad vi gör om
ingen kommer för att hjälpa oss?

Det känns lite så nu. Fast för att underlätta för mig själv tar jag det ifrån start,
eller snarare början på den misslyckade skogspromenaden i detta fallet.

Jag vill alltid göra rätt, som vilken annan människa som helst. jag vill undvika att falla
på snubbeltråden & trassla in mig. jag vill undvika att göra ett snedsteg som leder till
att jag får kasta bort strumpor & skor för att fortsätta barfota längst den steniga stigen.
& jag tror inte man står ut hur länge som helst, tror du?

Och ja, detta är världens naturligaste sak att fundera på. både du, jag & alla
andra där ute har säkert funderat på detta. men jag tror inte någons fötter är lik
någon annans. jag är rädd, för jag tror mina fötter är sköra. jag är rädd, för skogen är
ju aldrig säker om natten. jag är rädd för mig själv!

Båda val gör ont, men jag tvingas välja. jag har varken modet eller viljan att stanna &
vänta in natten, så jag går - som så många andra. det gör ont och det är fel, men det
är lättast så. det vet du väl?Och den här stigen är evig, den kommer alltid att göra ont.
ibland kan jag tro mig se ett slut, fast ju närmare jag kommer ju längre bort faller det.
jag vet att jag valde fel väg redan från början, men det var för sent för att vända om.
& jag fortsätter att gå  - bara för att det är lättast så.

Men hur vet jag att mina fötter orka bära mig längst stigen? för även jag förstår att det
inte håller i evigheter. blir du lika förvirrad som jag av mitt skrivande? jag är kluven,
för jag vet att jag gör fel, men det är lättast så. du kanske inte förstår? det gör inte jag
heller. & jag är ologisk, för jag stannar aldrig & väntar in natten. för jag är för rädd för
att utforska  och se vad som väntar. jag vet bara att det kommer att göra ont. men det
gör det ju nu också, så varför är jag så rädd? du förstår fortfarande inte va? jag förstår
det. för varje bokstav jag skriver blir jag bara mer kluven & nya tankar vandrar i huvudet.

Och jag fortsätter att gå, för det är enklast så. jag har vant mig vid smärtan.
dem blodiga fötterna är ju en vana. den stigen som jag gått på så länge har blivit en
del av mig. ibland kan till & med smärtan kännas uthärdig. det är fel och det är nu
jag skrämmer mig själv - när jag accepterar smärtan. men då & då råkar jag trampa
på en glasskärva som gräver sig in & ger djupa sår för att sedan efterlämna ärr.
& vet du vad jag gör? jag sväljer extra hårt, biter ihop och fortsätter haltandes fram
när jag egentligen kan stanna och vila, för att vänta in natten.
- det är här jag skrämmer mig själv som mest.

Du tror väl jag är sinnessjuk? jag är inte ens säker själv.
men även du har säkert varit med om det, fast vi upplever saker olika.

Och jag är inte dum, för jag har insett det du insåg för länge sen.
men jag är livrädd för att mina fötter inte håller, att den är sköra precis som jag
trott hela tiden. vad händer då? vill jag ens veta?

jag är så jävla feg att jag håller mig fast i trädet i kanten av stigen.
jag sitter där en liten stund & väntar på hjälp för att jag är vilse.
(inte bara i skogen, utan i mig själv också) - precis som mamma sa.
men mellan varke träd fortsätter jag att gå, bara för att det är lättast så.

Räddar du mig?