Vilse, eller bara hög?

Skrivit på gott & ont. Undrar hur vaken jag var egentligen.
Inte mycket som är sammanhängande, men vad förväntar man sig?
Dag 2 el 3 - var det. & det är roligt, för det är så jävla oseriöst skrivet & man märker att jag inte alls var med. haha!
Fan vad sjukt, fötter av alla jävla saker? Man är inte med alla gånger. (: Boys and girls, förbered er för en riktigt jävla patetisk lässtund. haha. Fan vad p*, jag skäms. men ... texten är komisk! :D Underhållande, osammanhängande & pinsam.

Lärde din mamma också dig att man skall stanna & krama ett träd
& vänta på hjälp om man gått vilse?

Glömde din som min mamma att berätta vad vi gör om
ingen kommer för att hjälpa oss?


Det känns lite så nu. Fast för att underlätta för mig själv tar jag det ifrån start,
eller snarare början på den misslyckade skogspromenaden i detta fallet.


Jag vill alltid göra rätt, som vilken annan människa som helst. jag vill undvika att falla
på snubbeltråden & trassla in mig. jag vill undvika att göra ett snedsteg som leder till
att jag får kasta bort strumpor & skor för att fortsätta barfota längst den steniga stigen.
& jag tror inte man står ut hur länge som helst, tror du?

Och ja, detta är världens naturligaste sak att fundera på. både du, jag & alla
andra där ute har säkert funderat på detta. men jag tror inte någons fötter är lik
någon annans. jag är rädd, för jag tror mina fötter är sköra. jag är rädd, för skogen är
ju aldrig säker om natten. jag är rädd för mig själv
!

Båda val gör ont, men jag tvingas välja. jag har varken modet eller viljan att stanna &
vänta in natten, så jag går - som så många andra. det gör ont och det är fel, men det
är lättast så. det vet du väl?Och den här stigen är evig, den kommer alltid att göra ont.
ibland kan jag tro mig se ett slut, fast ju närmare jag kommer ju längre bort faller det.
jag vet att jag valde fel väg redan från början, men det var för sent för att vända om.
& jag fortsätter att gå  - bara för att det är lättast så.

Men hur vet jag att mina fötter orka bära mig längst stigen? för även jag förstår att det
inte håller i evigheter. blir du lika förvirrad som jag av mitt skrivande? jag är kluven,
för jag vet att jag gör fel, men det är lättast så. du kanske inte förstår? det gör inte jag
heller. & jag är ologisk, för jag stannar aldrig & väntar in natten. för jag är för rädd för
att utforska  och se vad som väntar. jag vet bara att det kommer att göra ont. men det
gör det ju nu också, så varför är jag så rädd? du förstår fortfarande inte va? jag förstår
det. för varje bokstav jag skriver blir jag bara mer kluven & nya tankar vandrar i huvudet
.

Och jag fortsätter att gå, för det är enklast så. jag har vant mig vid smärtan.
dem blodiga fötterna är ju en vana. den stigen som jag gått på så länge har blivit en
del av mig. ibland kan till & med smärtan kännas uthärdig. det är fel och det är nu
jag skrämmer mig själv - när jag accepterar smärtan. men då & då råkar jag trampa
på en glasskärva som gräver sig in & ger djupa sår för att sedan efterlämna ärr.
& vet du vad jag gör? jag sväljer extra hårt, biter ihop och fortsätter haltandes fram
när jag egentligen kan stanna och vila, för att vänta in natten.
- det är här jag skrämmer mig själv som mest.

Du tror väl jag är sinnessjuk? jag är inte ens säker själv.
men även du har säkert varit med om det, fast vi upplever saker olika.

Och jag är inte dum, för jag har insett det du insåg för länge sen.
men jag är livrädd för att mina fötter inte håller, att den är sköra precis som jag
trott hela tiden. vad händer då? vill jag ens veta?


jag är så jävla feg att jag håller mig fast i trädet i kanten av stigen.
jag sitter där en liten stund & väntar på hjälp för att jag är vilse.

(inte bara i skogen, utan i mig själv också) - precis som mamma sa.
men mellan varke träd fortsätter jag att gå, bara för att det är lättast så.

Räddar du mig?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0