microbe

Jag har faktiskt kämpat för att komma dit jag står idag - tro det eller ej. Jag är fortfarande ingen, men jag är i alla fall och det var mer än jag och säkert andra trodde. Nu står jag och trampar i samma steg. Skillnaden är att det inte stör längre eftersom jag vet att det blir förändring, till det bättre, inom en snar framtid. För tillfället är det extremt mycket för mitt normalt (förr onormalt) svaga psyke och min kropp tar ut sig genom panikångest. Jag har bara sovit idag och varit en sväng på vårdcentralen. Den ihängande tröttheten som aldrig släpper får mig att tvivla på hälsan - som sanningsenligt inte heller är den bästa just nu. Men det är väl inte konstigt att energin sviker när snabbmakaroner är lyx och ciggen får ersätta det dagliga intaget av vitaminer. För en missbrukare prioriterar alltid på sitt egna idiotiska sätt, oavsett var det är, oavsett hur lite pengar det finns. Har jag inte rätt?


Besviken på mig själv. Jag borde klara av mer press, jag borde stå pall för mer än det här. Jag är realistisk och vet att jag har det bra - oturligt nog är stress väldigt lättframkallat och otroligt svårt att styra innan man lär sig. När man väl har lärt sig tackla livet ligger man i graven och har ingen som helst nytta av lärdomen. Optimist? Jag försöker!

Jag har nu lärt mig att stå upp i motvind, men istället har jag ingen aning om hur man klarar upp det när det slutat blåsa och här står jag nu med problemet kvar. Man lär medans man lever, men det är ju nu jag behöver sitta med facit - inte om tio år. Helvete! Varje gång någonting äntligen håller på att ordna upp sig sviker jag mig själv, precis som att punktera en ballong, faller jag handlöst utan att egentligen förstå varför. När lösningen kommer släpper spänningen och jag får tackla all press som suttit inne länge på samma gång. Precis som en käftsmäll!

Jag är medveten om varför, det är inte lika skrämmande längre att må dåligt. Man måste acceptera & försöka förstå varför kroppen reagerar som den gör. Men här kan jag inte ligga, det blir absolut inte bättre ändå. Imorgon skall jag till jobbet sedan skall jag prioritera bland räkningar, redan göra slut på lönen för att sedan spara dem sista pengarna till mitt missbruk. Visst är vi människor patetiska. Vi är medvetna, men lever på ändå.

Tack & hej!