microbe

Nu sitter jag här igen. Det var länge sen nu, men ikväll är en sådan kväll som då behovet av att skriva inte längre är något behov, utan snarare ett måste. Just ikväll funderar jag inte på något särkilt. För att ni som läser skall förstå kan jag dock inte gå rak på sak, men ha överseende för jag kan inte alltid styra över fingrarna. Jag förklarar vad som händer - i mitt överladdade huvud.

Där jag sitter idag, just precis i denna stund, ifrån denna ståndpunkt så är jag inte riktigt säker på om jag varken kan eller vill stå för vad jag åstakommit tills just nu i mitt liv. Men en sak har jag varit riktigt säker på fram till för 10 minuter sedan, jag trivs med vem jag är. Jag "har varit" stolt över mig själv, som person alltså. Jag har varit fruktansvärt glad över min realistiska syn på livet, på mina värderingar och speciellt  på min syn på framtiden. Vad händer i en människa när man inte längre kan känna att man duger som den man är, vad händer med en människas kropp när den utsätts för psykisk press och har gjort i en ganska lång tid? Är skadan redan skedd, är det ens egna uppgift att ta reda på detta eller kommer jag i slutändan stå själv oavsett?

Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte. Jag gör fan verkligen inte det! Och det är ren och skär jävla förtvivlan, för jag vill så gärna förstå, vill så gärna förändra, så gärna .....  Och vad betyder egentligen jag eller livet om jag skall behöva stå själv? Alla som kommer mig nära, precis alla, det känns som jag alltid gör er illa. På ett eller annat sätt gör jag er illa, trots att jag försöker ge mitt allt, det gör ont i mig och samvetet gnager ihjäl mig. Men jag är kluven i frågan, för ialdrig någonsin säger ni till mig att jag gör er illa. Aldrig någonsin. Men ni säger aldrig någonting. Och vet ni vad jag tror? Att ni döljer något. Alltid, alltid, alltid. Låt oss dock säga att vi står varandra så nära att jag faktiskt släppt tanken på det. Då bräcker ni mig och sviker, på ett eller annat sätt. Så fungerar världen har ni, mina vänner, lärt mig. För en obetydlig händelse för dig, gjorde just att jag talade om för mig själv hur jävla lite allt egentligen betyder. Hur ytliga människor egentligen är, hur ovilliga dem är för en så enkel sak som att lyssna, sluta dömma och framför allt - dem vill gärna påpeka vad JAG gjort mot dem, men dessa människor skulle ALDRIG (och då menar jag verkligen aldrig) fråga varken mig eller sig själva varför jag agerar som jag gör. Och i min värld tyder det på oengagemang, dem skiter i vilket och det säger mig åter - hur jävla patetiskt denna värld faktiskt fungerar. Men vad ger mig ursäkten att enbart klaga och inte bli en del av förbättringen? Ingenting, absolut inte. Trots att jag varit en överlevare (och är fortfarande - jag står ju upp) så gör jag precis som er alla andra. Jag tar in, bearbetar och något som just skiljer sig ifrån många, kastar inte undan. Jag lagrar, lagrar och lagrar. Men vet ni vad, jag insåg idag att även världens största lager kan fyllas. Idag sa det stopp! Jag orkar inte, men även om jag valt att fortsätta orka hade jag inte kunnat gå därifrån värdig - jag hade inte orkat hålla huvudet högt och då spelade det helt plötsligt ingen roll ändå. Jag måste sätta mig ner & bearbeta snart, jag måste lova mig själv & hålla mitt livs största löfte -

som jag kanske kan tacka för att ha livet i behåll, när jag sitter där gråhårig och lycklig, tillsammans med en kopp kaffe på verandan till mitt gröna hus med dem där livsviktiga svarta knutarna. Jag skall kunna sitta där och vara stolt över vad jag åstakommit, vad jag har och vad jag lämnat efter mig. Jag skall vara frisk, kunna leka med mina barn och träna mina hästar. Takira skall ha fått ett föl. Jag skall blicka ut över mina ägor i just det ögonblick då solen går ner, då barnen springer runt på den stora gräsmattan strax nedanför huset. Just i detta ögonblick skall jag kunna skymta en reflektering av kvällssolen i Takiras nöjda öga där hon står tillsammans med sitt föl som springer runt henne i cirklar med svansen högt och ser överväxt och halvt vanskapt ut, som endast i detta ögonblick kan betraktas som den vackraste varelse i världen.

Det är det jag lever för, det är dit jag skall.
Det är ingen tvivel om att jag når dit, frågan är bara vem som skall få följa med
& vilka som i slutändan är villig att dela det vackraste ögonblicket i mitt liv.

Nu har solen börjat gästa sverige allt mer & jag har börjat röra på mig dagligen. Det vore en överdrift att säga att jag mår toppen, men jag tror jag smäller till med det oavsett. Liva upp vardagen vetja = Ta en öl, dra på dig kortbyxorna, ta en till öl, sätt dig på balkongen/verandan, ta en till öl & NJUT! Gör du inte det har du förmodligen tagit en öl för lite, det är bara att jobba på det. Snart är det ju för fan sommar! xD Snart skall Takira flyttas också, i månadsskiftet är det tänk. Någon med bil & drag? ;) Robban skall antagligen köra, det är planen men vi får väl se. Hon kommer att få stå i en STOR hage, stor box och jag kommer förhoppningsvis trivas också. Vi kan ta mils långa promenader, vilket är fantastiskt! Sen kanske jag skall inflika att vi blivit väldigt bra vänner trots allt. Det var inte alls länge sedan jag låg och funderade på om jag tagit mig vatten över huvudet eller om vi någonsin skulle komma att bli vänner. Jag kom till insikt att det faktiskt enbart var min egna inställning till henne som satte stopp för vår utveckling i relationen (Milton, milton, milton). Det tar tid att förlåta saker som skett, men på något höger eller vänster så har Takira omedvetet lyckats få mig att, inte glömma för det skulle vara omöjligt, men ialla fall se saken på ett ljust sätt. Det var inte så svårt när jag väl stannade upp för en stund mitt i kaoset, släppte tankarna och istället visade att jag litade på henne - jag fick respons. Djur är logiska!

Så mina vänner (nu är det dags att runda av & jag vill göra ett tillägg) - när ni förstått vad det innebär att vara psykiskt instabil, när ni är själva ligger vaggandes i fosterställning i jakt på en uns trygghet, det är inte förrän då ni kommer förstå. Vi ses inte där, men jag ber för att ni orkar ta er upp så som jag gjorde - oavsett så känner vi inte varandra , inte nu & inte sen. Sådant här förändrar folk, men tydligen måste man uppleva det själv för att få en klar bild om vad det handlar om och inte förrän då, då det är för sent kommer ni att förstå.