Överplanerad
Den här veckan skulle ju vara en bra vecka? Om jag skall vara helt ärlig snurrar det bara i huvudet när jag tänker på vad som skall göras, vad som måste göras & vad jag faktiskt VILL göra. Det är inte ens nästan samma saker. Jag känner mig klämd, rövknullad & överkörd av ett tåg på samma gång. Livet gillar att peka finger åt mig. Som man bäddar får man ligga, det har du i alla fall lärt mig, livet. Kanske lär jag mig någon gång, det återstår att se. Det hade dock varit skönt med medvind om så bara för några sekunder. Imorgon skall den svarta faran kastreras. I övermorgon måste jag handla om hämta mina nya kläder, vilket borde vara kul Men icke! På fredag skall Takira flyttas för i helgen hinner jag inte alls med det. Samtidigt som jag försöker samla ork till allt det här upplever jag ett känslomässigt kaos & skall hinna med alla vardagssysslor på detta. Tvättkorgen morrar ju för fan åt mig! Fylla i tatueringen måste jag göra någon dag efter skolan också denna veckan. Stackars mig? Nej, livet är bara väldigt överväldigande ibland.
Så den här veckan skall jag skicka mig själv på kurs
till en kurs där det krävs engagemang & inspiration
vi kallar den livet
där skall jag försöka lära mig att forma min säng
precis som jag vill ha den
för imorse var bara en utav hundra gånger
som jag inte bäddade den överhuvudtaget
Tomgång
I helgen var vi i Vallåkra, jag & några vänner till mig. Det var så länge sen jag faktiskt tog mig tid till dem att jag nästan glömt av hur man beter sig. Kan man glömma av hur man är schysst? Tydligen. För jag gjorde nog inte mycket annat än klagade & hade någon uppfört sig som mig hade jag lappat på denne riktigt ordentligt. När man inte tål sig själv är det dags att förändra någonting, absolut.
Men just nu är jag trött, som vanligt. Jag är trött på att vara trött! Jag känner mig utsatt, just för att mina känslor tar över hand & kör över mig. Att trycka på off är ingen långvarig lösning, men det fungerar ikväll också. Nu väntar min häst på mig, jag har inte sett henne på två dagar & orkar inte se fram emot det heller. Det här med att ändra inställning går fan inget vidare.
jag kanske bara har en dålig dag
kanske helt enkelt en värdelös vecka
eller så är det här vad jag förtjänar
Ditt blod i mina ådror
Nu till något helt annat. Jag har ganska svårt att fördjupa mig i ämnet, speciellt när xboxet står & pekar finger i bakgrunden och klockan påminner om min bästa kompis snooze. Jag vet inte riktigt om jag klarar av att skriva i klartext. Nej, det tänker jag fan inte göra! Det som skall göras kan faktiskt förstöra rätt mycket & även om man inte skall ha några förväntningar kan jag inte låta bli att se den eventuella postiva effekt det kan ha. För vad vore värre än att jag gick ner mig i något igen så hårt (tillbaka på ruta ett, Helen) och förlorade det jag nu lyckats jobba upp? Jag har inte mycket att välja på, jag kan inte fortsätta ha dåligt samvete. Det bästa jag kan göra för mig själv nu är att vänta mig just en nitlott, tyvärr fungerar det inte riktigt så. Vi människor är äckligt envetna och det bevisar vi för oss själva när vi åter spelar på hästar, köper triss eller whatever - det återkommer ändå till det eviga hoppet, det som egentligen bara förstör för oss. Ingen kan dock garantera att vi hade överlevt utan det. Låt mig nu satsa allt & håll istället tummarna för att jag står upp av egen vilja när ni ser mig igen.
Det är 10år sedan. Jag känner dig. Tanken att kunna passera oberört förbi dig vart som helst, utan någon som helst aning om att det är du, det skrämmer mig. För mig är du viktig, jag skulle kunna kasta bort väldigt mycket ifrån mitt inre för att ge dig den plats du vill ha. Du får ta den största hytten, men den är reserverad till absolut bara dig. Det är nu det börjar bli farligt. Risken att du & jag ligger på samma nivå är obefintlig (nej, jag lever nog fan på hoppet). Du är en utav dem få jag skulle förlåta för allt. Oavsett om du bara svikit, om du aldrig har saknat mig och aldrig ägnat mig ens en tanke. Det spelar ingen roll, jag bara blinkar bort det & hittar på ursäkten du egentligen borde kommit med själv. Problemet är att du aldrig hade någon. Nu, efter 10 år, utan att varken sett eller hört dig. Nu är jag så beredd & mogen man kan bli för en sak, nu tänker jag fanimej ta mitt ansvar över den här relationen i alla fall & bevisa att det du lämnade efter dig faktiskt är något du kan (läs skall) vara stolt över.
Så jag kanske inte ringer ikväll, pappa
men jag lovar att höra av mig till dig under morgondagen
& det kan du lita på
för är det någonting jag inte fått av dig
så är det att kunna hålla det jag lovar
Det egna ansvaret
Du har varit en väckarklocka älskling
Nu tänker jag ta mig tid att be om ursäkt till er alla det har berört negativt. Jag tänker även be om ursäkt för tiden det tog för mig att inse & för alla dem gånger jag valt att hålla tyst. Det är inte meningen att bygga upp falska förhoppningar, du är det bästa i hela min värld & du skall aldrig behöva göra något ensam. Förlåt för att jag inte är där, förlåt för att jag inte ber om förlåtelse - Det är mitt fel. Ge mig skulden, jag behöver det.
Pinsamt? JA
Bloggen ligger risigt till när det skall skrivas i "Takira-boken" på kvällen också. Jag hinner fan inte riktigt med & tyvärr kan jag inte göra ett skit åt det. Jag tar mig tid, som man får göra så många gånger, men tyvärr resulterar det oengagemang i min faktiskt viktigaste sysselsättning just nu - min utbildning. Jag skall styra upp det, för det finns två ting som får mig att bibehålla lugnet mitt i kaoset. Jag skall få flyttat Takira, få bättre inställning till utbildningen & till sist få lägga hur mycket tid jag vill på denna speciella människa som upptar mitt inre. Man måste ta ansvar över det man tar sig an, jag skall bara lära mig att det inte bara gäller för stunden utan också för längre framöver.
**
Den här texten skrev jag för ett par nätter sedan, jag har inte riktigt hunnit redigera den eller rätta till det som kan tas fel - men helt ärligt så skiter jag i det. Jag har ingen ork att förklara hur eller varför jag känner, jag bara känner & ni får leva med det. Så här i efterhand kan jag även se väldigt konstiga upplägg på meningarna, men efter för lite sömn & för mycket i huvudet så är man absolut inte stöddig. Och åter, jag förstår nog inte själv vad jag vill få sagt. Haha!!!
Jag har egentligen ingenting av värde att dela med mig av, men jag kan efter ett par års skrivande intyga med facit i hand att det är just dessa texter som blir läsvärdiga (för mig) senare i livet.
OK, vart skall jag börja? Det är väldigt mycket som händer i mitt liv. Fördjupning är min specialitè, men skall man ha många bollar i luften måste man begränsa & dela upp, vilket jag insett inte är min grej. (Välkommen till ditt liv, Helen!) Föreläsningen kan börja. Hur skall jag börja? Det är alltid avsaknaden av inledningen som gör att jag drar mig för att skriva. Så låt oss glömma introt & lägg istället fokus på huvudsaken som faktiskt är det betydelsefulla, i min skrivande stund. Så jag tänkte "inleda" någonstans i mitten av det känslomässiga kaoset. Håll i hatten!
Vad gör du egentligen med mig?
Om du talar om det för mig så lovar jag att aldrig mer tvivla på någonting som berör dig eller oss. Det båda två faktiskt är riktigt bra på, just där vi möter varandra precis, våran mest synkade egenskap - det är den perfektion som kan förtära något som egentligen är väldigt väldigt vackert. Du kanske inte tänker på hur drivande du verkar, men det kommer att slå tillbaka med negativ kraft. Det kanske är omedvetet (vilket jag intalar mig), att stressa fram ord & handlingar som ändå skulle kommit av sig själv och kanske är det ditt sätt att reagera på när du blir osäker. I vilket fall skrämmer du mig, ibland är du riktigt obehaglig till & med (min rädsla övergår till en ilska av frustration) och jag hoppas du tänker nästa gång du undrar. För du kanske får sitta kvar ensam i ekot av din egna fråga. En fråga som är känslosam skall ställas därefter. Din förundransvärda logik & intelligens försvann med ditt tålamod, älskling. Var istället glad för att jag tänker innan jag talar & inse att du kanske har något att lära.
Hur gör du?
Du har en tendens att komma riktigt nära, såpass nära att du skulle kunna leva genom mina hjärtslag. Du kan också vara väldigt långt bort, skrämmande onåbar, trots att du sitter en knapp meter ifrån mig. Dina ögon är som brunnar utan botten, jag trillar i direkt & faller mer än gärna handlöst. Och du putter gärna i mig, för jag vet att du älskar när jag förlorar fotfästet & faller - men bara i din famn. Ibland tycks jag glimta något i ditt öga, något som framkallar extrema rysningar av obehag. Dem sitter båda på dig, men jag känner bara dem ögon som får min värld att vibrera på en kusligt men bra sätt (eller hur?). Din intelligens kan nog ställa till det & jag är ständigt orolig (samtidigt intresserad) över vad som rör sig innanför.
Nu vet jag
Du är lite av en skräckblandad förtjusning & jag tror att det är det som gör mig så fascinerad - du får mig att vilja leka med elden. Samtidigt är jag rädd för att det åstakommer mer skada än vinst. Men det lockar allt för ofta att göra något som framkallar reaktion, just för att det är så jag fungerar. Det kanske försvinner med ålder & erfarenhet? Oavsett vilket skall jag se till att anstränga mig för att hålla det i schack, för jag är inte längre säker på om jag vill se dig förbannad.
Jag vill mer än gärna att hoppa på det här tåget
jag vill resa runt & ta mig an varenda utmaning i världen
Jag är så övertygad om att det blir bra
att jag tar den mörkaste sittplatsen utan fönster
Och trots att jag inte vet någonting (jag blundar)
- vart vi är på väg
- om det finns någon slutstation
- vem du egentligen är
(så är det enda viktiga att jag sitter på ditt tåg där du styr)
