Ditt blod i mina ådror
Jag har väldigt mycket ouppklarade saker som jag måste se till att ta tag i. Jag har väntat för länge & dem har bevisat att dem vägrar att lämna både mitt samvete & hela den övriga tankeverksamheten. Den här veckan har jag börjat riktigt bra och jag skall göra allt i min makt för att den skall få fortsätta lika bra, jag behöver det. Kanske kan den här tjejen bli svetsare, kanske kan hon ta vara på det här livet & kanske kan hon till och med lära sig den hemska gas-skäraren (för man blir väl härdad efter varje gång man går i taket av rädsla när det smäller?). Känslan att inte kunna behärska någonting har jag lärt mig att hantera, det har jag faktiskt bevisat!
Nu till något helt annat. Jag har ganska svårt att fördjupa mig i ämnet, speciellt när xboxet står & pekar finger i bakgrunden och klockan påminner om min bästa kompis snooze. Jag vet inte riktigt om jag klarar av att skriva i klartext. Nej, det tänker jag fan inte göra! Det som skall göras kan faktiskt förstöra rätt mycket & även om man inte skall ha några förväntningar kan jag inte låta bli att se den eventuella postiva effekt det kan ha. För vad vore värre än att jag gick ner mig i något igen så hårt (tillbaka på ruta ett, Helen) och förlorade det jag nu lyckats jobba upp? Jag har inte mycket att välja på, jag kan inte fortsätta ha dåligt samvete. Det bästa jag kan göra för mig själv nu är att vänta mig just en nitlott, tyvärr fungerar det inte riktigt så. Vi människor är äckligt envetna och det bevisar vi för oss själva när vi åter spelar på hästar, köper triss eller whatever - det återkommer ändå till det eviga hoppet, det som egentligen bara förstör för oss. Ingen kan dock garantera att vi hade överlevt utan det. Låt mig nu satsa allt & håll istället tummarna för att jag står upp av egen vilja när ni ser mig igen.
Det är 10år sedan. Jag känner dig. Tanken att kunna passera oberört förbi dig vart som helst, utan någon som helst aning om att det är du, det skrämmer mig. För mig är du viktig, jag skulle kunna kasta bort väldigt mycket ifrån mitt inre för att ge dig den plats du vill ha. Du får ta den största hytten, men den är reserverad till absolut bara dig. Det är nu det börjar bli farligt. Risken att du & jag ligger på samma nivå är obefintlig (nej, jag lever nog fan på hoppet). Du är en utav dem få jag skulle förlåta för allt. Oavsett om du bara svikit, om du aldrig har saknat mig och aldrig ägnat mig ens en tanke. Det spelar ingen roll, jag bara blinkar bort det & hittar på ursäkten du egentligen borde kommit med själv. Problemet är att du aldrig hade någon. Nu, efter 10 år, utan att varken sett eller hört dig. Nu är jag så beredd & mogen man kan bli för en sak, nu tänker jag fanimej ta mitt ansvar över den här relationen i alla fall & bevisa att det du lämnade efter dig faktiskt är något du kan (läs skall) vara stolt över.
Så jag kanske inte ringer ikväll, pappa
men jag lovar att höra av mig till dig under morgondagen
& det kan du lita på
för är det någonting jag inte fått av dig
så är det att kunna hålla det jag lovar
Nu till något helt annat. Jag har ganska svårt att fördjupa mig i ämnet, speciellt när xboxet står & pekar finger i bakgrunden och klockan påminner om min bästa kompis snooze. Jag vet inte riktigt om jag klarar av att skriva i klartext. Nej, det tänker jag fan inte göra! Det som skall göras kan faktiskt förstöra rätt mycket & även om man inte skall ha några förväntningar kan jag inte låta bli att se den eventuella postiva effekt det kan ha. För vad vore värre än att jag gick ner mig i något igen så hårt (tillbaka på ruta ett, Helen) och förlorade det jag nu lyckats jobba upp? Jag har inte mycket att välja på, jag kan inte fortsätta ha dåligt samvete. Det bästa jag kan göra för mig själv nu är att vänta mig just en nitlott, tyvärr fungerar det inte riktigt så. Vi människor är äckligt envetna och det bevisar vi för oss själva när vi åter spelar på hästar, köper triss eller whatever - det återkommer ändå till det eviga hoppet, det som egentligen bara förstör för oss. Ingen kan dock garantera att vi hade överlevt utan det. Låt mig nu satsa allt & håll istället tummarna för att jag står upp av egen vilja när ni ser mig igen.
Det är 10år sedan. Jag känner dig. Tanken att kunna passera oberört förbi dig vart som helst, utan någon som helst aning om att det är du, det skrämmer mig. För mig är du viktig, jag skulle kunna kasta bort väldigt mycket ifrån mitt inre för att ge dig den plats du vill ha. Du får ta den största hytten, men den är reserverad till absolut bara dig. Det är nu det börjar bli farligt. Risken att du & jag ligger på samma nivå är obefintlig (nej, jag lever nog fan på hoppet). Du är en utav dem få jag skulle förlåta för allt. Oavsett om du bara svikit, om du aldrig har saknat mig och aldrig ägnat mig ens en tanke. Det spelar ingen roll, jag bara blinkar bort det & hittar på ursäkten du egentligen borde kommit med själv. Problemet är att du aldrig hade någon. Nu, efter 10 år, utan att varken sett eller hört dig. Nu är jag så beredd & mogen man kan bli för en sak, nu tänker jag fanimej ta mitt ansvar över den här relationen i alla fall & bevisa att det du lämnade efter dig faktiskt är något du kan (läs skall) vara stolt över.
Så jag kanske inte ringer ikväll, pappa
men jag lovar att höra av mig till dig under morgondagen
& det kan du lita på
för är det någonting jag inte fått av dig
så är det att kunna hålla det jag lovar
Kommentarer
Trackback
