microbe

jag förstår ingenting & jag har tappat räkningen på alla gånger jag frågat "vem är jag egentligen?" den senaste arbetsveckan. Jag jobbar stenhårt, kilona sticker iväg och ändå är jag inte nöjd. Jag älskar att arbeta, jag älskar den sjukt smärtade ryggvärken efter skottning & den sprängande träningsvärken i armarna (som gärna håller i sig tills det är dags för nästa muskel) efter isborrningen. Den dåliga ovanan av att hitta fel i det vackraste & mest perfekta håller i sig och jag kan fan inte lägga av att älta - och älta - och åter älta.

Och i det eviga sökandet efter lycka har jag lyckats tappa bort mig själv. Ja igen. För det är väl egentligen inte när man söker som man finner? Man får oftast ingen medvind förrän man faktiskt gett upp och det är inte förrän man faktiskt gett upp som man kan komma till insikt - för att sedan kunna gå vidare. Om man vill gå vidare. Jag önskar att jag ibland kunde skåda mig själv utifrån någon annan och lära känna mig, precis som ni gör. Jag tror det hade varit nyttigt, tyvärr är det omöjligt. Men tja, det kommer väl med åldern. Egentligen är det väl en fråga endast jag kan svara på, det är ju mina val som gör mig till den individ jag är. Om jag hade förstått det hade jag mått mycket bättre och kunna agera på ett bättre sätt gentemot mina medmänniskor & kanske till och med fått svar på vem jag är - eftersom jag nu egentligen sitter med facit i hand. Det skall bara gå in ...

Idag står jag med en häst jag inte har energi till, med ett jobb jag inte glädjs av & i ett vägskäl där vägarna inte längre lockar eller finns kvar. Någonting i mitt bakhuvud påminner mig om att jag faktiskt varit en evig optimist & är noga med attt poängtera att det nog enbart är så att det är inställningen det är fel på. Och inspiration som annars är min specialitè? För i skrivande stund saknas inspiration helt, tyvärr.

Två saker i livet är nu riktigt bra, men jag är fortfarande inte nöjd.
Så nu till finalen - Får jag välja eller kommer livet att döda den "Helen" som gick vilse för ett tag sedan? Är detta kanske bara en omväg till mitt mål för att sedan kunna njuta maximalt & förstå lyckan i att må bra? Vill jag veta, bryr jag mig? Vem var jag nu?

men du har aldrig varit mer närvarande i min vardag.

Man vet inte vad man har förrän man förlorar det - livet tyckte det var lika bra att smälla till med fler förluster & jag inser nu vilken stark mening det faktiskt är. Det kanske rent av är så att jag behöver det här för att förstå, för att göra rätt nästa gång & se på välden med klara ögon. Det är ju trots allt så jag lärt mig det mesta av livet - genom motgång & aldrig av framgång.  Det enda jag verkligen hoppas nu är att jag skall kunna blicka tillbaka på det här förgångna året inom ganska snar framtid & le åt allting, istället för att sitta ihopkrypen i soffan om kvällarna i min egna jävla patetiska bubbla & vara rädd för att det aldrig någonsin kommer att kännas bättre.


Det var länge sedan jag gick på krigsstigen, just den där stigen som var gjord bara för mig och passade mig förträffligt. Där motgångar kallades utmaningar & misslyckande endast var en ursäkt för att få göra omöjliga saker möjliga. Livet var roligt & jag vaknade med ett pirr i magen. Oj - det känns inte ens som den här livstiden. Det gillar jag inte alls. Men av någon anledning är jag inte längre rädd, jag accepterar mitt tillstånd. Jag kan till & med förstå min kropp! För vem kan någonsin påstå att jag varit snäll emot den, att jag jobbat med den eller överhuvudtaget gjort något som faktiskt skulle gynna den.

Jag har fått ett jobb, grattis till min ena milstolpe. Tyvärr har jag inte varit glad. Istället blev jag överraskad av att hälsan svek i samma stund som jobbet skulle börja & akuten har varit mitt andra hem. Javisst - den där jag tagit för givet alldeles för länge. SMACK! Tack livet, jag tror att det räcker nu & att jag förstår. Chocken dröjer sig kvar & jag insr nog inte riktigt nu vad som händer. Skillnaden mellan då & nu är att jag vågar släppa taget, jag lyssnar på min kropp och försöker att lita på den. (Egentligen handlar det bara om att lita på sig själv - men tillit har ju som vi vet, aldrig varit min starka sida). När det här har sjunkit in skall jag ta körkort, orka ta hand om Takira bättre, kunna ge det jag vill till dem jag tycker om och gå in för att sluta stressa. Jag skall ha mer förståelse för folk, ha alldeles för stor medkänsla gentemot min medmänniska som jag hade innan det här & jag skall klara av att vara lyhört och kunna tackla dem reaktioner jag får av andra och mig själv. Jag skall ha bra kondition, vara nöjd över min kropp, jag skall ta mig tid till det jag behöver och lära mig av allt jag upplever. Men det bästa utav allt - jag skall kunna sätta mig i lugn och ro, med hög självkänsla trots tystnad & kunna njuta av vad jag är och vad livet ger. Det blir inte bättre än så här, älska eller hata det helt enkelt!

En sak vill jag inte vara sen med att påpeka! Jag har varit så otroligt rädd men inte drabbats av varken panikångerst eller panik. På något sätt har jag kommit en liten bit på vägen mot ett liv värd att kalla liv, ett liv som jag vill leva & gärna visar upp. Jag vill vara stolt över vad jag är & vad jag åstakommit, som jag alltid gjorde innan det här helvetet knackade på. Och på något sätt måste jag försöka se det så, att jag kommer att komma dit, oavsett om jag dör på kuppen. För ett dött liv i en levande kropp skulle likförbannat vara ett lik.