Give me a break
jag förstår ingenting & jag har tappat räkningen på alla gånger jag frågat "vem är jag egentligen?" den senaste arbetsveckan. Jag jobbar stenhårt, kilona sticker iväg och ändå är jag inte nöjd. Jag älskar att arbeta, jag älskar den sjukt smärtade ryggvärken efter skottning & den sprängande träningsvärken i armarna (som gärna håller i sig tills det är dags för nästa muskel) efter isborrningen. Den dåliga ovanan av att hitta fel i det vackraste & mest perfekta håller i sig och jag kan fan inte lägga av att älta - och älta - och åter älta.
Och i det eviga sökandet efter lycka har jag lyckats tappa bort mig själv. Ja igen. För det är väl egentligen inte när man söker som man finner? Man får oftast ingen medvind förrän man faktiskt gett upp och det är inte förrän man faktiskt gett upp som man kan komma till insikt - för att sedan kunna gå vidare. Om man vill gå vidare. Jag önskar att jag ibland kunde skåda mig själv utifrån någon annan och lära känna mig, precis som ni gör. Jag tror det hade varit nyttigt, tyvärr är det omöjligt. Men tja, det kommer väl med åldern. Egentligen är det väl en fråga endast jag kan svara på, det är ju mina val som gör mig till den individ jag är. Om jag hade förstått det hade jag mått mycket bättre och kunna agera på ett bättre sätt gentemot mina medmänniskor & kanske till och med fått svar på vem jag är - eftersom jag nu egentligen sitter med facit i hand. Det skall bara gå in ...
Idag står jag med en häst jag inte har energi till, med ett jobb jag inte glädjs av & i ett vägskäl där vägarna inte längre lockar eller finns kvar. Någonting i mitt bakhuvud påminner mig om att jag faktiskt varit en evig optimist & är noga med attt poängtera att det nog enbart är så att det är inställningen det är fel på. Och inspiration som annars är min specialitè? För i skrivande stund saknas inspiration helt, tyvärr.
Två saker i livet är nu riktigt bra, men jag är fortfarande inte nöjd.
Så nu till finalen - Får jag välja eller kommer livet att döda den "Helen" som gick vilse för ett tag sedan? Är detta kanske bara en omväg till mitt mål för att sedan kunna njuta maximalt & förstå lyckan i att må bra? Vill jag veta, bryr jag mig? Vem var jag nu?
