microbe

Jag har hittat en exemplarisk stallplats nu. Det är bra människor, vettig service och till bra priser. Det kommer att bli svårt att pussla ihop ekonomin oavsett under dessa två månader, så ett dyrt stall är det sista som behövs. Jag tror att det här kan bli riktigt bra!

Dem senaste dagarna har det varit fullt upp, som vanligt nu för tiden. Det är sällan jag sitter hemma och kramar TV-kontrollen i väntan på att något mer spännande skall hända. Tvärtom vill jag faktiskt kunna sitta ner mer ofta. Jag har återfått kontakten med min enda tjejkusin och det känns hur bra som helst. Hon har förändrats en hel del, men efter allt hon gått igenom kan man inte räkna med annat. Ibland när hon skrattar kan jag skymta den busiga och sugande blicken från förr genom det hårda, hon har inte helt tappat bort den hon en gång var och jag tror det kommer gå bra för henne - tids nog. Det förtjänar hon! 

Jag har börjat komma ut i alla fall. Fast det kommer nog ta ett bra tag innan jag hittar mig själv igen, vardagen är inte längre en kamp mot mig själv och den jag borde vara. I takt med att löven lämnat träden på utsidan har det blivit lättare, hösten har alltid varit min årstid. Ni kanske tycker jag är barnslig, men det gör mig absolut ingenting. Jag ser fram emot att kunna åka pulka i någon livsfarlig backe. Jag ser fram emot att kunna kasta en isboll i Henriks huvud när han beter sig dumt. Jag ser fram emot att bli "mulad" av något hämndlystet fanskap. Mest av allt ser jag fram emot vinterkläder (kläder är snyggt!), frostiga hästmular, iskalla händer att sticka under någons tröja och allt annat underbart som hör till. Ogilla inte vintern, gör det till någon trevligt istället - idioter!

Imorgon skall jag på möte hos arbetsförmedlingen. Snart skall jag börja på svetsutbildning förhoppningsvis. På fredag skall jag ta bort min enda leverfläck bakom örat och sy, sedan vill jag åka och hälsa på min familj.  Jag skall springa mig svettig på ett tråkigt löpband, steka i solariumet just för att jag blir brun och fin & hålla tummarna för att våran trassliga ekonomi löser sig (det måste den göra!). Dessutom skall jag spela lite mer "need for speed - shift", åka till garaget och göra iordning skodan för försäljning & städa här hemma. Allt med en positiv inställning, jag lovar!

Take Care Everyone!
 Vi ses i skidbackarna framöver.

Det här med stallplats är svårt. Hästen skall trivas, det skall vara fina hagar, bra lekkompisar, helst skall utsläpp ingå, det skall inte ligga för långt bort och man skall självfallet tycka om och komma överens med människorna som håller till där. Listan går att göra lång - alldeles för lång. Jag har kommit fram till att jag får sänka mina krav om jag skall hitta något överhuvudtaget till dem pengar jag kan ge för tillfället. Det är alltid bra att ha alternativ så man kan jämföra, men då är det ju bra att ha någonting alls.

Vi tittade på ett kollektiv-stall i Partille idag, det låg precis vid Partilles ridklubb och var faktiskt väldigt mysigt. Det var gammalt och sådär lagom ombonat, precis ett sånt där ställe man kan tänkas trivas på när man är som jag. Att ha tillgång till Partilles ridhus och paddockar är ju inte heller fel, lite högre standard än jag är van vid, men det hade inte varit svårt att vänja sig (haha). Dessvärre tyckte jag resten var väldigt luddigt. Ingen säkerställd stallhyra, bortsett ifrån 375:- i kallhyra och alla medlemsavgifter till ridklubben. I slutändan kom jag fram till att den slutliga summan kanske inte blir så liten som jag först hade trott. Människorna var helt ok, men det kändes inte hundra och då skall man nog tänka några steg längre. Nej - det blir i nödfall i såfall!

Imorgon skall jag iväg och kolla på ett stall i Lerum. Det ligger i Stenkullen och är en liten bit längre att åka, men utsläpp ingick och jag slipper att åka två gånger om dagen och då blir det på ett ungefär samma sak. Dessutom har dem föl och unghästar själva och förstår vad det innebär, Takira får leksällskap och kallhyran på 900;- när utsläpp och alla fodringar ingår tycker jag är helt okej. Det tåls att fundera på och jag skall i alla fall åka iväg och titta på det imorgon.

Dagens expriment gick ut på att få mitt hår ljusare och jag lyckades delvis. Om det blev ett lyckat resultat får var & en avgöra, men efter 2 blonderingar och en vanlig hårfärg i sträck anser jag att det ser otroligt bra ut. Nej, nu får det vara bra. Henrik och min lilla kusin Linus som är här och hälsar på sitter i soffan och myser framför Hotshot precis bakom ryggen på mig, katterna ligger på var sida om fåtölj-armstödet och det ser alldeles för inbjudande ut för att motstå. Nu skall jag ta mig en nybakad bulle och njuta i soffan lite. Ha det gott!

Som ni ser är det lite rörigt här för tillfället och det beror på att jag håller på med en ny design till bloggen. Ha överseende, den bör vara klar inom några dagar. Bannern som är längst upp på bloggen är fortfarande vit och det kommer den att vara tills jag orkat sätta mig ner och göra något seriöst.

Jo, en uppdatering var det ju! Jag mår bättre nu (det är visserligen lätt att säga när man legat och kravlat på botten alldeles för länge) och det känns som att allt faktiskt kan bli bra - någon gång i alla fall. För er som inte vet så är jag nybliven hästägare, det känns extremt roligt och jag är väldigt ivrig över vad det kommer att bli av den lilla tjejen. Milton gör fortfarande ont, men inte riktigt på samma sätt. Det är antaglien aldrig något som kommer att gå över på något sätt och jag får helt enkelt lära mig att leva med det. Det positiva i den hela härvan är att Milton är tillbaka där jag och Mattias köpte honom en gång, där skall han få gå ett bra tag till. Vi var nere hos uppfödarna igår, det är ett upplevelse som heter duga varje gång. Miltons lillasyster som jag valt skall heta Takira är den tjej som skall förgylla min närvaro framöver, hon är född i år och kommer att välkomnas hem i slutet av november. Vem vill missa det!

Jag har grävt min egna grav alldeles för länge, nu skall jag dra mig upp ur den.
Det finns inga ord för hur ledsen jag är över personer eller vänner jag mist på resan, jag vill be om ursäkt trots att jag vet att det aldrig kommer återställa något till dess ursprung.

Och speciellt tack till dig, Krille. Som ställde upp och fanns där, som inte gav upp och som gav mig nya chanser. Jag visste nog inte bättre då och det är alltid lätt att vara efterklok. Du förtjänar bättre än så, så enkelt är det. Hoppas du mår bra idag (det vet jag att du gör, du är alldeles för smart för något annat). Du är den bästa "vän" jag haft, ditt sätt att lyssna och prata är inte likt någon annans. Jag hoppas du ler idag när du rullar fram med din svarta fara på dem krokiga vägarna i alldeles för höga hastigheter, med den där busiga glimten i ögat som bara du kan ha, samtidigt som du har en stadig hand på ratten - jag kan nog lova att det är något utav det sexigaste i denna värld (men för att i världen, glöm för fan inte solbrillorna! Attityden .... you know "haha")