Alla är rädda för spöket ...
Ja, idag var man uppe med tuppen
problemet är bara att katten käkade upp den där jävla tuppen förra veckan
Och logiskt sätt borde jag i så fall vara uppe med katten, på sätt & vis.
VA?? (fråga inte, du är korkad om du förstår)
Jag har faktiskt hunnit vara i stallet med Lena och släppt ut hästarna. Hua! Snacka om att inte vara van längre och vilket jävla pissväder det behagas vara bara för att just jag skall utanför dörren. Men vet du vad, jag pekade finger åt den jäveln, sa att jag älskade regn, drog på mig alla luvorna för att sedan skrika att - Ja, men för helvete, Skall det regna eller skall det bara lekas? Jag kan säga så här, jackan ligger på tork och lär inte kunna användas mer idag och skorna är pissblöta (fast deras utgångsdatum kan jag inte skylla på regnet).
Även om det inte var riktigt sanningsenligt så stämmer det nästan, jackan är tämligen blöt och det är ju ett jävla skitväder ute. Fick i uppdrag av sambo att skumtvätta nackstöden till bilen också medans hon är på jobbet. Och så skall jag få det städat här, kanske ta tag i gaderoben med kläder som attackerar om du öppnar? Fast iofs, det är väl lite det som är knepet. Att stänga tillräckligt fort för att lura kläderna att stanna kvar. (Ja, jag är faktiskt ganska trött & störd idag) Har fått skriva det tre långa sidors brevet till arbetsförmedlingen också, det är dessutom text på båda sidorna. Herregud, om dem inte blir nöjda nu så skall jag byta namn till Berit. För alla jävla Berit jag känner har ialla fall ett jobb, att jag inte känner någon Berit det kvittar liksom.
Hade förresten en väldigt intressant diskussion i stallet igår kväll. På något höger eller vänster, som vanligt får jag väl lov att säga, så kom vi in på det här med feta hästar. Hellre en fet häst, än en mager. Och som vanligt, spårade det ut totalt. Vi har bråttom till onsdagsträffen /vi skall dessutom hem mellan och sen till Lenas pappa snabbt/, klockan är redan över sex & vi är alltså inte hemma ännu. Klockan sju börjar träffen och vi har aldrig varit i tid hittills. Jag tror hela samtalet slutade med att vi alla satt och små snyftade till en kärleks berättelse som berättades av Petra, innehållet handlade om brutala brottslingar som aldrig hade gått på bio typ. Haha! Det är verkligen nivå på grejerna. Vi kom faktiskt till klubben kvart över sju och det var egentligen lagom med folk. Dem flesta andra trillade in vid åtta.
Idag skall jag eventuellt ta bussen, om jag inte hittar någon som kör, in till Lenas jobb. Det sparar oss typ en timme! Vi skall först till Naturnära, antar att hon skall handla någon torvbal eller så. Sen tror jag att vi tar biltema efter det & där lär det ju gå åt en hel del tid - man har ju varit med förr. HA-HA. Sedan vet jag inte riktigt, hade tänkt träffa Henrik om nu planerna går någorlunda sånär. Vi får se hur denna dagen slutar. Blä, jag har dessutom hunnit damma hela stora rummet och torkat av och klockan är ju typ bara nio. Jisses .. vad skall det här sluta ...
problemet är bara att katten käkade upp den där jävla tuppen förra veckan
Och logiskt sätt borde jag i så fall vara uppe med katten, på sätt & vis.
VA?? (fråga inte, du är korkad om du förstår)
Jag har faktiskt hunnit vara i stallet med Lena och släppt ut hästarna. Hua! Snacka om att inte vara van längre och vilket jävla pissväder det behagas vara bara för att just jag skall utanför dörren. Men vet du vad, jag pekade finger åt den jäveln, sa att jag älskade regn, drog på mig alla luvorna för att sedan skrika att - Ja, men för helvete, Skall det regna eller skall det bara lekas? Jag kan säga så här, jackan ligger på tork och lär inte kunna användas mer idag och skorna är pissblöta (fast deras utgångsdatum kan jag inte skylla på regnet).
Även om det inte var riktigt sanningsenligt så stämmer det nästan, jackan är tämligen blöt och det är ju ett jävla skitväder ute. Fick i uppdrag av sambo att skumtvätta nackstöden till bilen också medans hon är på jobbet. Och så skall jag få det städat här, kanske ta tag i gaderoben med kläder som attackerar om du öppnar? Fast iofs, det är väl lite det som är knepet. Att stänga tillräckligt fort för att lura kläderna att stanna kvar. (Ja, jag är faktiskt ganska trött & störd idag) Har fått skriva det tre långa sidors brevet till arbetsförmedlingen också, det är dessutom text på båda sidorna. Herregud, om dem inte blir nöjda nu så skall jag byta namn till Berit. För alla jävla Berit jag känner har ialla fall ett jobb, att jag inte känner någon Berit det kvittar liksom.
Hade förresten en väldigt intressant diskussion i stallet igår kväll. På något höger eller vänster, som vanligt får jag väl lov att säga, så kom vi in på det här med feta hästar. Hellre en fet häst, än en mager. Och som vanligt, spårade det ut totalt. Vi har bråttom till onsdagsträffen /vi skall dessutom hem mellan och sen till Lenas pappa snabbt/, klockan är redan över sex & vi är alltså inte hemma ännu. Klockan sju börjar träffen och vi har aldrig varit i tid hittills. Jag tror hela samtalet slutade med att vi alla satt och små snyftade till en kärleks berättelse som berättades av Petra, innehållet handlade om brutala brottslingar som aldrig hade gått på bio typ. Haha! Det är verkligen nivå på grejerna. Vi kom faktiskt till klubben kvart över sju och det var egentligen lagom med folk. Dem flesta andra trillade in vid åtta.
Idag skall jag eventuellt ta bussen, om jag inte hittar någon som kör, in till Lenas jobb. Det sparar oss typ en timme! Vi skall först till Naturnära, antar att hon skall handla någon torvbal eller så. Sen tror jag att vi tar biltema efter det & där lär det ju gå åt en hel del tid - man har ju varit med förr. HA-HA. Sedan vet jag inte riktigt, hade tänkt träffa Henrik om nu planerna går någorlunda sånär. Vi får se hur denna dagen slutar. Blä, jag har dessutom hunnit damma hela stora rummet och torkat av och klockan är ju typ bara nio. Jisses .. vad skall det här sluta ...
Älskade Milton
Jag uppdaterar bara mer och mer sällan här
men jag skall bli bättre så fort allt lugnat sig
Det kändes precis som jag fått ordning på den här känslomässiga smällen efter Milton, inte minst den stora förändringen av livsstil. Jag kan inte påstå att det är ett sår som någonsin kommer att läka, men allting blir ju lättare med tiden. Någonstans i känslo-djungeln får man försöka släppa "egoismen" som lyder att Milton faktiskt kan ha det bra - med eller utan mig. Jag tror att det funkar så, om man älskar någon tillräckligt mycket alltså. För även om vi hade en fruktansvärt bra relation så är det en förlåtande pojke vi pratar om. Den där jävla tviveln och nu surrar tankarna alldeles för mycket, jag blir sjuk i huvudet. Milton kanske har det bättre hos någon annan? Egentligen vet jag att det inte stämmer (borde redigera & skriva stämde), trots allt är det ju vänner vi pratar om.
Jag ställde upp för Milton, när det mesta runt omkring rasade. Jag fanns där ändå, försökte verkligen hitta något rätt i alla jävla fel. Och visst, det var kanske inte den bästa tiden pågrund av alla omständigheter. Men jag älskade dig & du älskade mig också, det är huvudsaken. Och jag har försökt rycka upp mig, jag lyckas vissa dagar bättre än andra. Men helt ärligt, när vi träffas kommer du inte känna igen mig älskling. För inga omständigheter i världen kan slå ut mig, så som att vara utan dig gör.
Och jag bode egentligen se det som en genjänst nu, vännen.
Nu är det din tur att rädda mig!
Jag är inte heller en människa som blundar för verkligheten, vilket gör mig ännu mer svettig. För jag har egentligen ingen aning om hur jag skall få ihop till köpesumman. I längden kommer det bli tufft att ha honom på dem pengarna jag har nu, eftersom jag får välja bort ALLT för Milton, just för att han skall få det han behöver. Men att jag får en chans till, det är inte bara tveksamt utan omöjligt. Men som sagt, dethär är en häst som ger hela sig själv om han får det tillbaka. Fruktansvärt ärlig häst och den ärligaste sak jag stött på som går på ett par ben i alla fall! Usch, vad jag saknar honom.
Jag är väldigt van att stå på egna ben, men jisses vad jag saknar mamma nu. =/
Har ingen någonting innanför pannbenet?
Ja, inte ens ett hej tänker jag tillägna denna dagen.
Som Lena brukar säga, det som är ner är upp & tvärtom.
Jag har dessutom egentligen ingen aning om vad jag skall skriva.
Igår var det en ganska vettig dag dock. Lena skulle greja bil, så jag fick se till att göra något för att hålla mig varm och sysselsatt. Började med att torka ur bilen snabbt invändigt, det blev riktigt nice. Sen bestämde jag mig för att handtvätta den, vilket behövdes minst sagt och det tog sin lilla tid dessutom. Var ju i stallet och kunde inte dra ut vattenslangen så det frös vatten på hela gårdsplan, så jag fick springa med hinkar och vara försiktig med vattnet. Och varmvatten? Haha! Det har vi inget i stallet, så vattenkokarna fick gå i stort sett hela tiden. Snacka om negergöra, ändå tyckte jag faktiskt det var riktigt kul. Jag höll ett ganska bra tempo och blev klar snabbare än Lena och handtvättade alltså hennes pappas bil också. Det skall vara vi till något sådant! En nöjd Lena resulterar en nöjd Helen & det var mycket vettigt vi fick gjort på kort tid. Heja oss!
Utöver detta kan jag inte direkt påstå att jag haft någon höjdarvecka & jag är rätt trött på att bara må halvdant. Och just nu vet jag att mycket har med min egna inställning att göra, men jag har faktiskt tappat lusten till att ändra på den. Vem fan bryr sig? Jag är trött på att behöva se mig omkring och vara rädd för att förlora det jag har. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna binda mig igen, sådär riktigt sjukt underbart. Jag blir trött på folk, men det mesta hänger nog på att jag är jävligt trött på mig själv. Varför måste jag agera om det skall hända något, och varför släpper alla taget om inte jag iglar mig fast?
Idag är en dag jag verkligen är trött på precis allt.
Som Lena brukar säga, det som är ner är upp & tvärtom.
Jag har dessutom egentligen ingen aning om vad jag skall skriva.
Igår var det en ganska vettig dag dock. Lena skulle greja bil, så jag fick se till att göra något för att hålla mig varm och sysselsatt. Började med att torka ur bilen snabbt invändigt, det blev riktigt nice. Sen bestämde jag mig för att handtvätta den, vilket behövdes minst sagt och det tog sin lilla tid dessutom. Var ju i stallet och kunde inte dra ut vattenslangen så det frös vatten på hela gårdsplan, så jag fick springa med hinkar och vara försiktig med vattnet. Och varmvatten? Haha! Det har vi inget i stallet, så vattenkokarna fick gå i stort sett hela tiden. Snacka om negergöra, ändå tyckte jag faktiskt det var riktigt kul. Jag höll ett ganska bra tempo och blev klar snabbare än Lena och handtvättade alltså hennes pappas bil också. Det skall vara vi till något sådant! En nöjd Lena resulterar en nöjd Helen & det var mycket vettigt vi fick gjort på kort tid. Heja oss!
Utöver detta kan jag inte direkt påstå att jag haft någon höjdarvecka & jag är rätt trött på att bara må halvdant. Och just nu vet jag att mycket har med min egna inställning att göra, men jag har faktiskt tappat lusten till att ändra på den. Vem fan bryr sig? Jag är trött på att behöva se mig omkring och vara rädd för att förlora det jag har. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna binda mig igen, sådär riktigt sjukt underbart. Jag blir trött på folk, men det mesta hänger nog på att jag är jävligt trött på mig själv. Varför måste jag agera om det skall hända något, och varför släpper alla taget om inte jag iglar mig fast?
Idag är en dag jag verkligen är trött på precis allt.
Ånger & saknad
Och nu är jag tillbaka där igen,
vad skall jag dela med mig av denna gång?
Jag saknar väldigt mycket, samtidigt som jag får vara väldigt glad över det jag har just nu (även om jag verkar gilla förstöra för mig själv). Och jag är väldigt medveten om den dubbelmoral jag sänder ut till princip allt & alla, men jag har egentligen ingen direkt aning om varför. Och att min gungande grund som just nu får mig riktigt jävla illamående (läs min verklighet) gör att jag gärna, medvetet eller inte, låter det gå ut över andra människor runt mig som inte är värd det alls - det är inte alls min mening! Många gånger överväger jag att säga upp hela min bekantskapskrets faktiskt. Men då är vi där åter, dem drabbas trots att ingen förtjänar det. Jag har nog helt enkelt alldeles för mycket tid över och därav förstorar jag upp och ser problem i det mesta tyvärr.
Och jisses vad jag saknar dig, Milton. Och jisses vad jag ångrar mycket förra sommaren. (Och ja, ditt svin. Jag bjuder på den - du har ju fått precis som du vill) Om jag vetat att det var vår sista tid hade jag agerat tidigare, men jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle behöva lämna dig ifrån mig. Sen vill man nog aldrig riktigt inse att det man byggt sitt liv omkring är någonting som kan försvinna. Jag är övertygad om att du förstår.
For old times.
Nu får ni andra något att skratta åt. Fast jag saknar min piercing i läppen.
Fredag - Var på bio med Henrik, vi tittade på Bolt.
Lördag - Gjorde inget direkt. Fruktansvärt känsloladdad dag.
Söndag - Var hos Mathias (Henriks bror) med Lena & Henrik.
/vi tittade på dumdummare, ganska mysig kväll över lag.
vad skall jag dela med mig av denna gång?
Jag saknar väldigt mycket, samtidigt som jag får vara väldigt glad över det jag har just nu (även om jag verkar gilla förstöra för mig själv). Och jag är väldigt medveten om den dubbelmoral jag sänder ut till princip allt & alla, men jag har egentligen ingen direkt aning om varför. Och att min gungande grund som just nu får mig riktigt jävla illamående (läs min verklighet) gör att jag gärna, medvetet eller inte, låter det gå ut över andra människor runt mig som inte är värd det alls - det är inte alls min mening! Många gånger överväger jag att säga upp hela min bekantskapskrets faktiskt. Men då är vi där åter, dem drabbas trots att ingen förtjänar det. Jag har nog helt enkelt alldeles för mycket tid över och därav förstorar jag upp och ser problem i det mesta tyvärr.
Och jisses vad jag saknar dig, Milton. Och jisses vad jag ångrar mycket förra sommaren. (Och ja, ditt svin. Jag bjuder på den - du har ju fått precis som du vill) Om jag vetat att det var vår sista tid hade jag agerat tidigare, men jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle behöva lämna dig ifrån mig. Sen vill man nog aldrig riktigt inse att det man byggt sitt liv omkring är någonting som kan försvinna. Jag är övertygad om att du förstår.
For old times.
Nu får ni andra något att skratta åt. Fast jag saknar min piercing i läppen.
Fredag - Var på bio med Henrik, vi tittade på Bolt.
Lördag - Gjorde inget direkt. Fruktansvärt känsloladdad dag.
Söndag - Var hos Mathias (Henriks bror) med Lena & Henrik.
/vi tittade på dumdummare, ganska mysig kväll över lag.
Du är som vatten ...
När folk väl börjar oroa sig & agera, är det i 90% av fallen alltid försent.
Varför är det så, varför funkar vi människor så egentligen?
(vissa ser inte ens sina medmänniskor - åter ett patetiskt mänskligt handikapp)
Jag lägger nog ner alldeles för stor vikt på saker och ting. Andras (läs betydelsefulla) tankar & åsikter är i min värld fruktansvärt viktiga för mig. När människor är svåra att greppa letar jag helt enkelt i halv desperation efter minsta lilla att hålla fast i, även om det kanske betyder att det ändrar min uppfattning om personen i fråga. Och jag vet inte hur många gånger jag dagligen nu för tiden frågar mig - "Håller hela världen på att bli sjuka i huvudet, eller är det bara jag?" Ibland känns det helt enkelt som om jag letar fel på människor, bara för att få en bekräftelse på att alla människor är sådär falska & allmänt opålitliga. Lagom till att jag lyckats intala mig att det helt enkelt är inbillning (det finns dem som vill väl) så brukar jag oftast få det rakt upp i ansiktet. Det är så typiskt mig att falla precis på målsnöret. Det är nog det som får mig att orka fortsätta tro jag - att vara så nära målet att man ändå inte tappar suget. Men jag trillar tillbaka alltför ofta nu för tiden, jag hamnar dagligen i svackor och jag börjar nästan acceptera det, vilket är det sjukaste utav allt.
Var hos mamma igår. Tyvärr var mitt psyke som en tidsinställd bomb och jag oroade mig för att explodera hela tiden. Det blixtrade till riktigt jävla otrevligt. Och hur konstigt det än låter vrider sig min frustration & desperation till ilska utav modellen livsfarlig, som dessutom är väldigt svår att kontrollera. När det blir som nu och jag börjar oroa mig för mig själv, då har det gått lite för långt och det är dags att fundera. Det är riktigt jobbigt att hela tiden satsa & sträva efter någonting, när det främst känns som det kvittar för andra & man inte får någon respons. Jag försöker liksom greppa efter vatten i en öken, jag blir totalt jävla sinnessjuk av sånt här. Vad skall jag göra?
Nu har jag ingenting mer att ge för denna gång
vi hörs väl snart igen. Simma lugnt nu dårar!
Varför är det så, varför funkar vi människor så egentligen?
(vissa ser inte ens sina medmänniskor - åter ett patetiskt mänskligt handikapp)
Jag lägger nog ner alldeles för stor vikt på saker och ting. Andras (läs betydelsefulla) tankar & åsikter är i min värld fruktansvärt viktiga för mig. När människor är svåra att greppa letar jag helt enkelt i halv desperation efter minsta lilla att hålla fast i, även om det kanske betyder att det ändrar min uppfattning om personen i fråga. Och jag vet inte hur många gånger jag dagligen nu för tiden frågar mig - "Håller hela världen på att bli sjuka i huvudet, eller är det bara jag?" Ibland känns det helt enkelt som om jag letar fel på människor, bara för att få en bekräftelse på att alla människor är sådär falska & allmänt opålitliga. Lagom till att jag lyckats intala mig att det helt enkelt är inbillning (det finns dem som vill väl) så brukar jag oftast få det rakt upp i ansiktet. Det är så typiskt mig att falla precis på målsnöret. Det är nog det som får mig att orka fortsätta tro jag - att vara så nära målet att man ändå inte tappar suget. Men jag trillar tillbaka alltför ofta nu för tiden, jag hamnar dagligen i svackor och jag börjar nästan acceptera det, vilket är det sjukaste utav allt.
Var hos mamma igår. Tyvärr var mitt psyke som en tidsinställd bomb och jag oroade mig för att explodera hela tiden. Det blixtrade till riktigt jävla otrevligt. Och hur konstigt det än låter vrider sig min frustration & desperation till ilska utav modellen livsfarlig, som dessutom är väldigt svår att kontrollera. När det blir som nu och jag börjar oroa mig för mig själv, då har det gått lite för långt och det är dags att fundera. Det är riktigt jobbigt att hela tiden satsa & sträva efter någonting, när det främst känns som det kvittar för andra & man inte får någon respons. Jag försöker liksom greppa efter vatten i en öken, jag blir totalt jävla sinnessjuk av sånt här. Vad skall jag göra?
Nu har jag ingenting mer att ge för denna gång
vi hörs väl snart igen. Simma lugnt nu dårar!
