Älskade Milton

  



Jag uppdaterar bara mer och mer sällan här
men jag skall bli bättre så fort allt lugnat sig


Det kändes precis som jag fått ordning på den här känslomässiga smällen efter Milton, inte minst den stora förändringen av livsstil. Jag kan inte påstå att det är ett sår som någonsin kommer att läka, men allting blir ju lättare med tiden. Någonstans i känslo-djungeln får man försöka släppa "egoismen" som lyder att Milton faktiskt kan ha det bra - med eller utan mig. Jag tror att det funkar så, om man älskar någon tillräckligt mycket alltså. För även om vi hade en fruktansvärt bra relation så är det en förlåtande pojke vi pratar om. Den där jävla tviveln och nu surrar tankarna alldeles för mycket, jag blir sjuk i huvudet. Milton kanske har det bättre hos någon annan? Egentligen vet jag att det inte stämmer (borde redigera & skriva stämde), trots allt är det ju vänner vi pratar om.

Jag ställde upp för Milton, när det mesta runt omkring rasade. Jag fanns där ändå, försökte verkligen hitta något rätt i alla jävla fel. Och visst, det var kanske inte den bästa tiden pågrund av alla omständigheter. Men jag älskade dig & du älskade mig också, det är huvudsaken. Och jag har försökt rycka upp mig, jag lyckas vissa dagar bättre än andra. Men helt ärligt, när vi träffas kommer du inte känna igen mig älskling. För inga omständigheter i världen kan slå ut mig, så som att vara utan dig gör.
Och jag bode egentligen se det som en genjänst nu, vännen.
Nu är det din tur att rädda mig
!

Jag är inte heller en människa som blundar för verkligheten, vilket gör mig ännu mer svettig. För jag har egentligen ingen aning om hur jag skall få ihop till köpesumman. I längden kommer det bli tufft att ha honom på dem pengarna jag har nu, eftersom jag får välja bort ALLT för Milton, just för att han skall få det han behöver. Men att jag får en chans till, det är inte bara tveksamt utan omöjligt. Men som sagt, dethär är en häst som ger hela sig själv om han får det tillbaka. Fruktansvärt ärlig häst och den ärligaste sak jag stött på som går på ett par ben i alla fall! Usch, vad jag saknar honom.

  Sommar

Jag är väldigt van att stå på egna ben, men jisses vad jag saknar mamma nu
. =/

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0