Nu förstår jag, lite bättre i alla fall.
Nu är jag äntligen hemma efter en hektisk cykeltur, ett stallbesök & påhälsning hos Penis. Jag skall hoppa i säng inom kort, jag vill vara pigg till skolan imorgon som jag ser fram emot så mycket.
Det slog mig ikväll, bara sådär, att jag omedvetet har blivit en erfarenhet rikare. Jag har fått upp ögonen för världen - igen. Jag välkomnar morgondagen & vaknar för det mesta upp med ett leende på läpparna. Mina ögon har åter börjat glittra, mina annars ganska trista bruna ögon är för första gången på väldigt länge otroligt vackra. Dem är hoppfulla, dem speglar min glädje & jag vågar äntligen ägna stunder längre än ögonblick för att låta dem vila på någon jag tycker om. Jag är inte rädd längre, jag har ingenting att dölja & jag förstår att livet äntligen har nått en vändpunkt. Vad jag väntat!
Med inspiration kommer glädje, det garanterar jag. Du måste bara hitta ditt sätt att bli inspirerad, du måste hitta det som får just dig att leva. Tala sedan om det för mig & jag lovar att dela dem ögonblick med dig. Jag låter dörren stå på glänt ikväll, för jag vet att när du samlat dina tankar och kommit till ro kommer du och hälsar på (innerst inne är det bara en önskan, som jag har valt att tro på).
Jag har svävat dem senaste dagarna. Det är vår! Fattar ni, det här blir den bästa sommaren - det är jag helt övertygad om. Det är roligt nu & det kommer bara att bli bättre. För två veckor sedan stod jag ju där, med iskalla fötter och mådde illa. Jag såg era dömmande blickar & förstod att det skulle bli en utmaning. Ni lät er luras av mina darrande ben. Jag var bara rädd för förändringen, för jag förstod inte då att ni skulle komma att bli det bästa som hänt mig. Nu möts jag istället av ett leende, av dig - dig & även dig. Er. Ni insåg att det fanns mer att hämta & jag insåg att jag skulle klara det utan problem. Jag träffar er dagligen & jag är väldigt tacksam över det ni omedvetet har gett mig tillbaka. Vi tittar på varandra, vi bryr oss om varandra, vi frågar varandra "hur mår du" (vi är också intresserade av svaret).
Jag sjöng & sprattla under måndagens teorilektion, istället för att klaga sjöng ni ambitiöst med glad för min skull. Sedan satt vi & prata, länge och om allt.
Jag inser att jag är rik, på allt annat än just pengar. Jag ser ju fram emot imorgon. Jag ser ju fram emot att sitta & supersvettas i svetsbåset. Och jag måste verkligen säga att dem vidriga strumporna dagen resulterar inte alls är så tokiga trots allt.
Så javisst, ni är fan inte så pjåkiga mina vänner.
Det slog mig ikväll, bara sådär, att jag omedvetet har blivit en erfarenhet rikare. Jag har fått upp ögonen för världen - igen. Jag välkomnar morgondagen & vaknar för det mesta upp med ett leende på läpparna. Mina ögon har åter börjat glittra, mina annars ganska trista bruna ögon är för första gången på väldigt länge otroligt vackra. Dem är hoppfulla, dem speglar min glädje & jag vågar äntligen ägna stunder längre än ögonblick för att låta dem vila på någon jag tycker om. Jag är inte rädd längre, jag har ingenting att dölja & jag förstår att livet äntligen har nått en vändpunkt. Vad jag väntat!
Med inspiration kommer glädje, det garanterar jag. Du måste bara hitta ditt sätt att bli inspirerad, du måste hitta det som får just dig att leva. Tala sedan om det för mig & jag lovar att dela dem ögonblick med dig. Jag låter dörren stå på glänt ikväll, för jag vet att när du samlat dina tankar och kommit till ro kommer du och hälsar på (innerst inne är det bara en önskan, som jag har valt att tro på).
Jag har svävat dem senaste dagarna. Det är vår! Fattar ni, det här blir den bästa sommaren - det är jag helt övertygad om. Det är roligt nu & det kommer bara att bli bättre. För två veckor sedan stod jag ju där, med iskalla fötter och mådde illa. Jag såg era dömmande blickar & förstod att det skulle bli en utmaning. Ni lät er luras av mina darrande ben. Jag var bara rädd för förändringen, för jag förstod inte då att ni skulle komma att bli det bästa som hänt mig. Nu möts jag istället av ett leende, av dig - dig & även dig. Er. Ni insåg att det fanns mer att hämta & jag insåg att jag skulle klara det utan problem. Jag träffar er dagligen & jag är väldigt tacksam över det ni omedvetet har gett mig tillbaka. Vi tittar på varandra, vi bryr oss om varandra, vi frågar varandra "hur mår du" (vi är också intresserade av svaret).
Jag sjöng & sprattla under måndagens teorilektion, istället för att klaga sjöng ni ambitiöst med glad för min skull. Sedan satt vi & prata, länge och om allt.
Jag inser att jag är rik, på allt annat än just pengar. Jag ser ju fram emot imorgon. Jag ser ju fram emot att sitta & supersvettas i svetsbåset. Och jag måste verkligen säga att dem vidriga strumporna dagen resulterar inte alls är så tokiga trots allt.
Så javisst, ni är fan inte så pjåkiga mina vänner.
