microbe

Bloggen ligger risigt till när det skall skrivas i "Takira-boken" på kvällen också. Jag hinner fan inte riktigt med & tyvärr kan jag inte göra ett skit åt det. Jag tar mig tid, som man får göra så många gånger, men tyvärr resulterar det oengagemang i min faktiskt viktigaste sysselsättning just nu - min utbildning. Jag skall styra upp det, för det finns två ting som får mig att bibehålla lugnet mitt i kaoset. Jag skall få flyttat Takira, få bättre inställning till utbildningen & till sist få lägga hur mycket tid jag vill på denna speciella människa som upptar mitt inre. Man måste ta ansvar över det man tar sig an, jag skall bara lära mig att det inte bara gäller för stunden utan också för längre framöver.

**

Den här texten skrev jag för ett par nätter sedan, jag har inte riktigt hunnit redigera den eller rätta till det som kan tas fel - men helt ärligt så skiter jag i det. Jag har ingen ork att förklara hur eller varför jag känner, jag bara känner & ni får leva med det. Så här i efterhand kan jag även se väldigt konstiga upplägg på meningarna, men efter för lite sömn & för mycket i huvudet så är man absolut inte stöddig. Och åter, jag förstår nog inte själv vad jag vill få sagt. Haha!!!


Jag har egentligen ingenting av värde att dela med mig av, men jag kan efter ett par års skrivande intyga med facit i hand att det är just dessa texter som blir läsvärdiga (för mig) senare i livet.

OK, vart skall jag börja? Det är väldigt mycket som händer i mitt liv. Fördjupning är min specialitè, men skall man ha många bollar i luften måste man begränsa & dela upp, vilket jag insett inte är min grej. (Välkommen till ditt liv, Helen!) Föreläsningen kan börja. Hur skall jag börja? Det är alltid avsaknaden av inledningen som gör att jag drar mig för att skriva. Så låt oss glömma introt & lägg istället fokus på huvudsaken som faktiskt är det betydelsefulla, i min skrivande stund. Så jag tänkte "inleda" någonstans i mitten av det känslomässiga kaoset. Håll i hatten!

Vad gör du egentligen med mig?
Om du talar om det för mig så lovar jag att aldrig mer tvivla på någonting som berör dig eller oss. Det båda två faktiskt är riktigt bra på, just där vi möter varandra precis, våran mest synkade egenskap - det är den perfektion som kan förtära något som egentligen är väldigt väldigt vackert. Du kanske inte tänker på hur drivande du verkar, men det kommer att slå tillbaka med negativ kraft. Det kanske är omedvetet (vilket jag intalar mig), att stressa fram ord & handlingar som ändå skulle kommit av sig själv och kanske är det ditt sätt att reagera på när du blir osäker. I vilket fall skrämmer du mig, ibland är du riktigt obehaglig till & med (min rädsla övergår till en ilska av frustration) och jag hoppas du tänker nästa gång du undrar. För du kanske får sitta kvar ensam i ekot av din egna fråga. En fråga som är känslosam skall ställas därefter. Din förundransvärda logik & intelligens försvann med ditt tålamod, älskling. Var istället glad för att jag tänker innan jag talar & inse att du kanske har något att lära.

Hur gör du?
Du har en tendens att komma riktigt nära, såpass nära att du skulle kunna leva genom mina hjärtslag. Du kan också vara väldigt långt bort, skrämmande onåbar, trots att du sitter en knapp meter ifrån mig. Dina ögon är som brunnar utan botten, jag trillar i direkt & faller mer än gärna handlöst. Och du putter gärna i mig, för jag vet att du älskar när jag förlorar fotfästet & faller - men bara i din famn. Ibland tycks jag glimta något i ditt öga, något som framkallar extrema rysningar av obehag. Dem sitter båda på dig, men jag känner bara dem ögon som får min värld att vibrera på en kusligt men bra sätt (eller hur?). Din intelligens kan nog ställa till det & jag är ständigt orolig (samtidigt intresserad) över vad som rör sig innanför.

Nu vet jag
Du är lite av en skräckblandad förtjusning & jag tror att det är det som gör mig så fascinerad - du får mig att vilja leka med elden. Samtidigt är jag rädd för att det åstakommer mer skada än vinst. Men det lockar allt för ofta att göra något som framkallar reaktion, just för att det är så jag fungerar. Det kanske försvinner med ålder & erfarenhet? Oavsett vilket skall jag se till att anstränga mig för att hålla det i schack, för jag är inte längre säker på om jag vill se dig förbannad.


Jag vill mer än gärna att hoppa på det här tåget
      jag vill resa runt & ta mig an varenda utmaning i världen

Jag är så övertygad om att det blir bra
      att jag tar den mörkaste sittplatsen utan fönster

Och trots att jag inte vet någonting (jag blundar)
- vart vi är på väg
      - om det finns någon slutstation
             - vem du egentligen är
(så är det enda viktiga att jag sitter på ditt tåg där du styr)