Drömmen.
Jag skall börja dagen med att beskriva min dröm. för den var riktigt jävla kuslig. På något höger eller vänster har jag nog rett ut lite saker med mig själv. Har dock sovit som en potta med skit typ & vridit mig fram och tillbaka hur som helst (förlåt, Lena). Ställde om klockan massa gånger & vaknade nyligen men är fortfarande trött liksom.
Nu till drömmen.
Platsen var som ett träningsläger, men av något lyxigare. Det kändes inte som ett tvång, så det bör ha varit frivilligt tycker man. Fruktansvärt fint, både tjejer & killar och ganska mysig stämning. Jag minns inte direkt allt sådär detaljrikt, men några händelser fastnade riktigt väl faktiskt. Jag skall försöka ta det i rätt ordning & sådär. Vi lullade runt, tränade, hade mysigt. Tjejerna tyckte INTE om mig, det var sånadära riktiga "bratz-brudar" faktiskt. Men det var en dröm, dem är inte alltid logiska. Sen var du där. Och läget mellan oss var väl lite sisådär. Jag höll mig i vägen fast det tog emot & ansåg att det var bäst så. Du gick omkring där, precis som om du vore kung. Det värsta var att rollen passade dig utomordentligt & du hade valt mig till din drottning ... men av någon anledning snurrade det till sig. Du försökte göra närmanden, men jag vek hela tiden undan. Du vände ju om, vilket vem som helst skulle gjort. Det som gjorde ondast var nog att jag verkligen såg att i stort sett alla tjejer här kunde gett vad som helst för att vara i min sits - & jag tackade nej. Min känsla & lätta panik över allting får mig att inse att många gånger var det inte bara en dröm, utan en marddröm. Jag är ialla fall glad över att jag slapp förstå vad som hände därefter hos dig & dessa tjejer. Och jag kunde inte klandra någon, för allt var verkligen bara mitt egna fel. Efter ett tag, jag vet inte hur länge alls. Kan ha varit dagar, veckor eller månader så bestämde jag mig (väl medveten & egentligen ganska övertygad om att det var försent). Du & din vän var borta på något, militärrelaterat ialla fall. Ni hade väntad ankomst typ mitt i natten, men det var nu eller aldrig kände jag. Så jag kom på en ursäkt ifall jag skulle bli påkommen (vilket avslöjar att man annars tydligen inte fick vara ute, annars hade jag inte behövt) Jag skulle "bara" ut & röka, en enkel bortförklaring. Jag drog bara runt mig en filt typ, sen tassade jag ut. Jag gick några vändor på en parkering som låg nära, för där låg även uppfarten ni skulle komma på hur jag nu visste det. Dessa drömmar, konstiga som fan! Jag hörde en bil & utan att tänka mig för sprang jag mot bilen som rundande en kurva som man måste ta sig förbi för att jag överhuvudtaget skall se den. Jag formligen stod på bilen & först då insåg jag att det var inte rätt bil. Jag fylldes av panik, sneglade på föraren som hånlog (och i samma sekund visste jag precis vad han tänkte göra). Jag försökte skrika, men det funkade fan inte. Så jag sprang, eller försökte måste jag väl tillägga. Killen jagade mig, slet ner mig & sen minns jag inget mer. Men på något sätt förstod jag att dem ialla fall inte hade haft sex med mig när jag "vaknade". Det spelade liksom ingen roll, du hade inte kommit ändå. Det var fortfarande samma natt, men jag låg nog där i någon timme eller två innan någon hittade mig. Plötsligt förflyttades jag till hallen i husdelen där vi alla bodde tydligen i egna rum. Jag var repad (även om det var samma natt) & fick en stor utskällning för att jag gått ut halvnaken & att jag fick skylla mig själv - av det som skulle föreställa "rektorn". Han pekade även åt en annan dörr & där stod ett flertals tjejer och sökte. Jag minns inte så här i efterhand direkt vad han sa, men jag ställde mig ialla fall bland tjejerna & tog en cigg. Dem pratade om dig, om hur jävla korkad jag var & hur fan man kunde vara så dum. "Rektorn" klappade pojkarna på axeln & förstod dem, men bad dem tagga ner lite & alla tre hånflinade verkligen emot mig. Jag hade kunnat mörda dem, men just i det läget kändes det verkligen så ... allt var mitt fel. På något vänster blev jag förflyttad till parkeringen igen & till uppfarten. Och där kom ni faktiskt! Fast för att göra min känsla ännu mer uppenbar, det stod en massa tjejer runt mig också. Du kastar dig ur bilen & alla förstår att något är fel, din vän är skadad. Jag får en beskyllande blick innan du muttrar något om att du inte har tid, för du måste hjälpa dem som vill ha hjälpen & verkligen behöver den. Sen dyker det upp en lapp, snabbt bara. För några sekunder visar bara min hjärna en gul stor jävla noteringslapp där det stod "Du sa att man måste prioritera, remember? Jag kan inte tvinga ...." mer var liksom inte läsbart. Jag förstår inte riktigt vad det betyder, men obehagligt var det eftersom jag åter insåg att du hade all rätt att vara som du var. Drömmer kommer tillbaka & det hände två meningsfulla saker i slutet som jag inte riktigt minns i vilken ordning. Tror att denna var först! Jag sitter på sängen, i bara string med ett täcke över mig. Jag ser dig, du kommer in (då dörren stod på glänt) & ger mig en ordentlig kram. Och jag besvarar den! Riktigt ordentligt dessutom. Du la händerna på min svank för att sedan låta dem glida ännu längre ner. Jag tänkte inte, jag bara gjorde & vi sjönk ner i sängen. Dörren stod fortfarande på glämt & ett flertal blickar gavs utifrån. Jag kände mig pressad & jagad, dem verkligen skrek "hallå, vi väntar - släpp honom, vi vill också ha). Haha,komiskt att skriva såhär i efterhand. Men när du kysste mig sådär lekfullt var jag rätt förlorad & allt runt omkring försvann. Men någonstans, när det började hetta till alldeles för mycket insåg jag att Lena satt vid datorn precis brevid sängen & hela livet gick ur mig. Vad i hela hisingen sysslade jag med? Jag fick panik, kastade mig upp & växlade panikslaget mellan lenas rygg (hon kunde vända sig när som helst) & tjejerna som bara log för dem förstod vad som höll på att hända. Och jag kastade mig rätt ut, jag orkade inte ens se dig. Av någon anledning stannade ändå drömmen kvar i rummet, även om jag inte var där. Du förvånade mig, för du gjorde det jag verkligen inte trodde du skulle göra. Du satte dig lungt & försiktigt brevid Lena, tittade henne i ögonen & bara skakade på axlarna. Du verkade försöka förklara, jag uppfattade inte så mycket jag. Jag var typ i chock. Och jag insåg att jag hade förlorat. Nu till det andra som hände, kan som sagt dock inte lova i vilket följd. Vi är i en matsal modell lyxigare. Först kommer du & polaren in, han haltar & du hjälper honom. Stämningen är lättare, det verkar som om din vän inte alls är så illa däran som alla trodde. Sen kommer det in ett gäng till, jag pekar hysteriskt, slår på dig och frågar om det är dem. Du nickar, men det är fortfarande osäkert. Jag har ingen aning, men riktar in mig på en kille som hokuspokus sitter & äter vid bordet. Jag tar en saftkanna (låter skitlöjligt ju, dessa stod i vilket fall på bordet) och häller ut innehållet för att sen kasta den tom på honom. Det var plast! Går några bord länge bort och gör samma sak på nästa kille. Jag väntar på en reaktion, men ingen säger någonting. Visst får jag några lätta nickningar ifrån folk om att det var bra gjort, men killarna ifråga reagerar inte. Inte du heller! Allt blir som om ingenting har hänt & jag får riktigt läskig panik. Jag går lite längre bort, där du sitter tillsammans med din polare. I några sekunder hade jag kunnat skjuta mig själv, för vad hade jag egentligen att komma med?
Jag tittade upp på dig (ställd & jävlig som jag då var) och du log.
Sådär retsamt & mysigt som bara du kan.
Och gav mig en blick som hade kunnat få även den kallaste
is att smälta
SEN VAKNADE JAG
Nu till drömmen.
Platsen var som ett träningsläger, men av något lyxigare. Det kändes inte som ett tvång, så det bör ha varit frivilligt tycker man. Fruktansvärt fint, både tjejer & killar och ganska mysig stämning. Jag minns inte direkt allt sådär detaljrikt, men några händelser fastnade riktigt väl faktiskt. Jag skall försöka ta det i rätt ordning & sådär. Vi lullade runt, tränade, hade mysigt. Tjejerna tyckte INTE om mig, det var sånadära riktiga "bratz-brudar" faktiskt. Men det var en dröm, dem är inte alltid logiska. Sen var du där. Och läget mellan oss var väl lite sisådär. Jag höll mig i vägen fast det tog emot & ansåg att det var bäst så. Du gick omkring där, precis som om du vore kung. Det värsta var att rollen passade dig utomordentligt & du hade valt mig till din drottning ... men av någon anledning snurrade det till sig. Du försökte göra närmanden, men jag vek hela tiden undan. Du vände ju om, vilket vem som helst skulle gjort. Det som gjorde ondast var nog att jag verkligen såg att i stort sett alla tjejer här kunde gett vad som helst för att vara i min sits - & jag tackade nej. Min känsla & lätta panik över allting får mig att inse att många gånger var det inte bara en dröm, utan en marddröm. Jag är ialla fall glad över att jag slapp förstå vad som hände därefter hos dig & dessa tjejer. Och jag kunde inte klandra någon, för allt var verkligen bara mitt egna fel. Efter ett tag, jag vet inte hur länge alls. Kan ha varit dagar, veckor eller månader så bestämde jag mig (väl medveten & egentligen ganska övertygad om att det var försent). Du & din vän var borta på något, militärrelaterat ialla fall. Ni hade väntad ankomst typ mitt i natten, men det var nu eller aldrig kände jag. Så jag kom på en ursäkt ifall jag skulle bli påkommen (vilket avslöjar att man annars tydligen inte fick vara ute, annars hade jag inte behövt) Jag skulle "bara" ut & röka, en enkel bortförklaring. Jag drog bara runt mig en filt typ, sen tassade jag ut. Jag gick några vändor på en parkering som låg nära, för där låg även uppfarten ni skulle komma på hur jag nu visste det. Dessa drömmar, konstiga som fan! Jag hörde en bil & utan att tänka mig för sprang jag mot bilen som rundande en kurva som man måste ta sig förbi för att jag överhuvudtaget skall se den. Jag formligen stod på bilen & först då insåg jag att det var inte rätt bil. Jag fylldes av panik, sneglade på föraren som hånlog (och i samma sekund visste jag precis vad han tänkte göra). Jag försökte skrika, men det funkade fan inte. Så jag sprang, eller försökte måste jag väl tillägga. Killen jagade mig, slet ner mig & sen minns jag inget mer. Men på något sätt förstod jag att dem ialla fall inte hade haft sex med mig när jag "vaknade". Det spelade liksom ingen roll, du hade inte kommit ändå. Det var fortfarande samma natt, men jag låg nog där i någon timme eller två innan någon hittade mig. Plötsligt förflyttades jag till hallen i husdelen där vi alla bodde tydligen i egna rum. Jag var repad (även om det var samma natt) & fick en stor utskällning för att jag gått ut halvnaken & att jag fick skylla mig själv - av det som skulle föreställa "rektorn". Han pekade även åt en annan dörr & där stod ett flertals tjejer och sökte. Jag minns inte så här i efterhand direkt vad han sa, men jag ställde mig ialla fall bland tjejerna & tog en cigg. Dem pratade om dig, om hur jävla korkad jag var & hur fan man kunde vara så dum. "Rektorn" klappade pojkarna på axeln & förstod dem, men bad dem tagga ner lite & alla tre hånflinade verkligen emot mig. Jag hade kunnat mörda dem, men just i det läget kändes det verkligen så ... allt var mitt fel. På något vänster blev jag förflyttad till parkeringen igen & till uppfarten. Och där kom ni faktiskt! Fast för att göra min känsla ännu mer uppenbar, det stod en massa tjejer runt mig också. Du kastar dig ur bilen & alla förstår att något är fel, din vän är skadad. Jag får en beskyllande blick innan du muttrar något om att du inte har tid, för du måste hjälpa dem som vill ha hjälpen & verkligen behöver den. Sen dyker det upp en lapp, snabbt bara. För några sekunder visar bara min hjärna en gul stor jävla noteringslapp där det stod "Du sa att man måste prioritera, remember? Jag kan inte tvinga ...." mer var liksom inte läsbart. Jag förstår inte riktigt vad det betyder, men obehagligt var det eftersom jag åter insåg att du hade all rätt att vara som du var. Drömmer kommer tillbaka & det hände två meningsfulla saker i slutet som jag inte riktigt minns i vilken ordning. Tror att denna var först! Jag sitter på sängen, i bara string med ett täcke över mig. Jag ser dig, du kommer in (då dörren stod på glänt) & ger mig en ordentlig kram. Och jag besvarar den! Riktigt ordentligt dessutom. Du la händerna på min svank för att sedan låta dem glida ännu längre ner. Jag tänkte inte, jag bara gjorde & vi sjönk ner i sängen. Dörren stod fortfarande på glämt & ett flertal blickar gavs utifrån. Jag kände mig pressad & jagad, dem verkligen skrek "hallå, vi väntar - släpp honom, vi vill också ha). Haha,komiskt att skriva såhär i efterhand. Men när du kysste mig sådär lekfullt var jag rätt förlorad & allt runt omkring försvann. Men någonstans, när det började hetta till alldeles för mycket insåg jag att Lena satt vid datorn precis brevid sängen & hela livet gick ur mig. Vad i hela hisingen sysslade jag med? Jag fick panik, kastade mig upp & växlade panikslaget mellan lenas rygg (hon kunde vända sig när som helst) & tjejerna som bara log för dem förstod vad som höll på att hända. Och jag kastade mig rätt ut, jag orkade inte ens se dig. Av någon anledning stannade ändå drömmen kvar i rummet, även om jag inte var där. Du förvånade mig, för du gjorde det jag verkligen inte trodde du skulle göra. Du satte dig lungt & försiktigt brevid Lena, tittade henne i ögonen & bara skakade på axlarna. Du verkade försöka förklara, jag uppfattade inte så mycket jag. Jag var typ i chock. Och jag insåg att jag hade förlorat. Nu till det andra som hände, kan som sagt dock inte lova i vilket följd. Vi är i en matsal modell lyxigare. Först kommer du & polaren in, han haltar & du hjälper honom. Stämningen är lättare, det verkar som om din vän inte alls är så illa däran som alla trodde. Sen kommer det in ett gäng till, jag pekar hysteriskt, slår på dig och frågar om det är dem. Du nickar, men det är fortfarande osäkert. Jag har ingen aning, men riktar in mig på en kille som hokuspokus sitter & äter vid bordet. Jag tar en saftkanna (låter skitlöjligt ju, dessa stod i vilket fall på bordet) och häller ut innehållet för att sen kasta den tom på honom. Det var plast! Går några bord länge bort och gör samma sak på nästa kille. Jag väntar på en reaktion, men ingen säger någonting. Visst får jag några lätta nickningar ifrån folk om att det var bra gjort, men killarna ifråga reagerar inte. Inte du heller! Allt blir som om ingenting har hänt & jag får riktigt läskig panik. Jag går lite längre bort, där du sitter tillsammans med din polare. I några sekunder hade jag kunnat skjuta mig själv, för vad hade jag egentligen att komma med?
Jag tittade upp på dig (ställd & jävlig som jag då var) och du log.
Sådär retsamt & mysigt som bara du kan.
Och gav mig en blick som hade kunnat få även den kallaste
is att smälta
SEN VAKNADE JAG
Kommentarer
Trackback
