Ofrivillig sömn.
Har som vanligt egentligen inget vettigt att komma med.
Tror chocken i kroppen efter att ha förlorat Milton börjar sätta sig.
Det är rätt otäckt, så här trodde jag inte det skulle bli.
Har sovit fruktansvärt dåligt i tre nätter nu. Natten till igår sov jag helt knasigt, var i ett tillstånd mellan verklighet & dröm. Hänger inte med alls själv. Kanske blev tre-fyra timmars "sömn", tror jag. Jag hade ingen koll. Ena sekunden var jag vaken, andra slumrade jag. Eftersom jag var så jävla trött igår la jag mig i sängen vid åtta på kvällen och gjorde ett tappert försök att faktiskt få lite ordentlig sömn. Jag har aldrig misslyckats med att lägga mig & stensomna när jag varit så jävla dåsig som jag var. Jag uppfattade allt, fast jag förstod inte riktigt varför. Lena & Daniel satt och pratade i köket. Jag kunde rabbla upp allt dem sagt liksom, men ändå var jag verkligen inte "med". Kålle kom in, sa något & gick ut. Jag hörde precis vad han sa, men jag "orkade" inte svara. Eller snarare, jag kunde inte för jag sov ju - eller? Det var som att titta på sig själv ovanifrån, uppfattade allt runt omkring men var ändå inte med. Dåsade helt enkelt. Gav upp & gick upp istället. Trött & seg som jag var testade jag åter runt tolv till ett. Då värkte bara ryggen, det var för varmt & för kallt samtidigt. Jag gav upp åter & testade igen vid halv tre-tre. Favorit i repris! Så fort Lena rörde på sig hoppade jag typ högt, jag hade riktig jävla CP panik & kunde verkligen inte slappna av. Låg mest och spände mig och jag antar att det är därför jag hade/har ont i ryggen. Jag var helt övertygad om att någonting skulle hända, något brutalt dessutom. Taket kunde ramla in eller vad som helst. Herregud säger jag bara. Håller jag på att bli riktigt sjuk eller? Jag försökte verkligen hitta sömnen upprepade gånger, försökte verkligen greppa "sovkänslan". Jag öppnade fönstret max, Lena försvann långt under täcket men jag svettades som fan! Kylan kan ialla fall inte varit anledningen till gåshuden över hela min jävla kropp. Sista gången jag tittade på klockan och var uppe & tassade var klockan runt fem. Sen (ÄNTLIGEN) fann jag ialla fall läget där jag slumrade, även om jag spände mig och hela tiden var orolig. Fan vad ont i magen jag hade! Klockan var väl runt åtta när Lena rörde sig, gick upp ur sängen & därav vaknade jag såklart. I normala fall hade jag bara snarkat vidare, eller hur? Det är ju mig vi pratar om! Speciellt efter alldeles för lite sömn. Gick upp en snabbis, sen gick jag & la mig igen. Jag tänkte ju att "fan, så lite som jag sovit måste jag sova mer". Och nog var jag trött alltid, men samtidigt helt klarvaken. Och väl i sängen (försökte somna om i fyra timmar - kändes som jag låg där i några minuter bara) började tankarna vandra & taket blev läskigt igen. Allt mellan cola & chips liksom, hur normalt är det? Nej, jag gav upp åter igen & fylldes åter av panik. Har jag glömt av hur man sover? Det går ju inte, så jävla dum är jag ju inte liksom. Men nu sitter jag här, är hur pigg som helst men har ändå ingen ork eller lust till någonting. Vad fan är det som är fel på mig? Och jag känner mig otroligt jagad och nojig på samma gång. För snart är det kväll & jag MÅSTE sova ... men kommer jag att klara det liksom? Uh, fyfan & helvete för det här.
Jag svettas fortfarande som in i helvete!
Men har även gåshuden kvar & jag mår lite sisådär.
Tror chocken i kroppen efter att ha förlorat Milton börjar sätta sig.
Det är rätt otäckt, så här trodde jag inte det skulle bli.
Har sovit fruktansvärt dåligt i tre nätter nu. Natten till igår sov jag helt knasigt, var i ett tillstånd mellan verklighet & dröm. Hänger inte med alls själv. Kanske blev tre-fyra timmars "sömn", tror jag. Jag hade ingen koll. Ena sekunden var jag vaken, andra slumrade jag. Eftersom jag var så jävla trött igår la jag mig i sängen vid åtta på kvällen och gjorde ett tappert försök att faktiskt få lite ordentlig sömn. Jag har aldrig misslyckats med att lägga mig & stensomna när jag varit så jävla dåsig som jag var. Jag uppfattade allt, fast jag förstod inte riktigt varför. Lena & Daniel satt och pratade i köket. Jag kunde rabbla upp allt dem sagt liksom, men ändå var jag verkligen inte "med". Kålle kom in, sa något & gick ut. Jag hörde precis vad han sa, men jag "orkade" inte svara. Eller snarare, jag kunde inte för jag sov ju - eller? Det var som att titta på sig själv ovanifrån, uppfattade allt runt omkring men var ändå inte med. Dåsade helt enkelt. Gav upp & gick upp istället. Trött & seg som jag var testade jag åter runt tolv till ett. Då värkte bara ryggen, det var för varmt & för kallt samtidigt. Jag gav upp åter & testade igen vid halv tre-tre. Favorit i repris! Så fort Lena rörde på sig hoppade jag typ högt, jag hade riktig jävla CP panik & kunde verkligen inte slappna av. Låg mest och spände mig och jag antar att det är därför jag hade/har ont i ryggen. Jag var helt övertygad om att någonting skulle hända, något brutalt dessutom. Taket kunde ramla in eller vad som helst. Herregud säger jag bara. Håller jag på att bli riktigt sjuk eller? Jag försökte verkligen hitta sömnen upprepade gånger, försökte verkligen greppa "sovkänslan". Jag öppnade fönstret max, Lena försvann långt under täcket men jag svettades som fan! Kylan kan ialla fall inte varit anledningen till gåshuden över hela min jävla kropp. Sista gången jag tittade på klockan och var uppe & tassade var klockan runt fem. Sen (ÄNTLIGEN) fann jag ialla fall läget där jag slumrade, även om jag spände mig och hela tiden var orolig. Fan vad ont i magen jag hade! Klockan var väl runt åtta när Lena rörde sig, gick upp ur sängen & därav vaknade jag såklart. I normala fall hade jag bara snarkat vidare, eller hur? Det är ju mig vi pratar om! Speciellt efter alldeles för lite sömn. Gick upp en snabbis, sen gick jag & la mig igen. Jag tänkte ju att "fan, så lite som jag sovit måste jag sova mer". Och nog var jag trött alltid, men samtidigt helt klarvaken. Och väl i sängen (försökte somna om i fyra timmar - kändes som jag låg där i några minuter bara) började tankarna vandra & taket blev läskigt igen. Allt mellan cola & chips liksom, hur normalt är det? Nej, jag gav upp åter igen & fylldes åter av panik. Har jag glömt av hur man sover? Det går ju inte, så jävla dum är jag ju inte liksom. Men nu sitter jag här, är hur pigg som helst men har ändå ingen ork eller lust till någonting. Vad fan är det som är fel på mig? Och jag känner mig otroligt jagad och nojig på samma gång. För snart är det kväll & jag MÅSTE sova ... men kommer jag att klara det liksom? Uh, fyfan & helvete för det här.
Jag svettas fortfarande som in i helvete!
Men har även gåshuden kvar & jag mår lite sisådär.
Kommentarer
Postat av: Anonym
vad har hänt med milton?
Trackback